Jag visste att det någon gång skulle hända. Men inte att det skulle hända så fort.

Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera saker när jag vant mig vid hur det varit alldeles för länge. Jag har vant mig vid att faktiskt kunna vara glad.

Jag är ensam om att vara med om det här för första gången. De andra vet hur det känns, hur de ska hantera alltihopa.

Det vet inte jag. Och jag vill inte veta det heller. Jag vill slippa bli tvungen att ta reda på det.