Befinner sig i Hassela för första gången på några veckor. Hade det varit för tre veckor sedan hade jag skrivit att det kändes så skönt. Nu gör jag inte det.
Jag sitter i ett tomt hus som skriker ensamhet åt mig. Jag håller mig till en och samma plats så att jag slipper vara rädd över något som egentligen inte finns.

Det var oväntat, oplanerat och fruktansvärt jobbigt. Jag vill för allt få mitt försök att ge mig tillit och förmågan att förtränga. Jag är tydligen beredd på att jag göra det mesta. Jag vet inte om det är på gott eller ont. Det låter jag tiden avgöra. Under tiden får jag lära mig det där med att lägga vissa saker bakom mig. Om jag nu borde det. Jag vet inte vad som gör mest ont.