Helt plötsligt har min livsglädje försvunnit. Allt känns så långt bort, julafton känns inte längre som den bästa dagen på året, livet känns inte så rättvist, jag känner mig helt plötsligt inte uppskattad, jag känner mig absolut odudlig, jag känner inte längre någon tillit till människor, över huvud taget. Helt plötsligt känner jag inte mig själv. Det var inte bara en sak som hände. I och med detta ser allting annorlunda ut. Tufft.

Kan jag verkligen säga "helt plötsligt", eller visste jag någonstans att det varit så här hela tiden? Visste jag att denna dag skulle komma inom kort, visste jag att det skulle kännas så här, visste jag att skulle komma att bli så sårad av något som jag hela tiden varit lite beredd på. Väldigt lite. Det vore så mycket lättare om jag haft den styrka att styra över detta. Men det varken har eller hade jag, det får jag leva med. Det känns tufft.

Jag var inte beredd. Det enda jag fick veta av detta var att jag tydligen fastnat mer än vad jag trodde. Och jag trodde mycket. Men det var mer.

Jag vill fortfarande kunna uppmuntra någon till något bra, men det känns inte längre aktuellt. Jag vet inte om jag ens kan uppmuntra mig själv till att gå vidare och glömma. Jag känner inte mig själv tillräckligt väl för att ens göra det. Det känns tufft.

Den större frågan är hur jag nu ska kunna fortsätta upprätthålla den där glada fasaden som funnits där i över ett år, och som otroligt nog inte varit så mycket av det falska. Hur jag ska slippa höra det jag fick höra hela förra hösten, det som inte fick mig att bli det minsta starkare, det som rev ner mig mer än innan, det som påminde mig om det som gjorde så ont. Det kommer bli så jävla tufft.

Fan.