Jag håller inte längre räkning på hur många gånger jag ställt denna fråga till mig själv, utan att fått ett enda vettigt svar. Det bästa svaret får man om man frågar sig själv. Långt ifrån sant, då de sällsynta svaren i slutet ofta låter annorlunda än vad det gjorde i början. Kanske, eller, men om jag, vi kanske kan, det är mig, det är inte mig, det är inte sant, jag måste sluta, jag är överkänslig, jag är dum som inte litar....osv osv. Jag hatar att jag är så kluven, kluven när det gäller exakt allt. Vissa dagar går det bra, vissa kvällar kan jag somna och känna att "jag är fan jävligt lycklig." Vissa dagar känns det mindre bra, då en sak som tycks vara så liten kan få min dag att bli mörk. Det hatar jag. Att jag så lätt påverkas av något som jag kanske inbillar mig. Men gör jag? Inbillar jag mig verkligen. Det är ingenting som tyder på att jag gör det, heller inte något som tyder på att jag inte gör det. Jag hatar, hatar, hatar att jag inte kan bestämma mig för vart fan jag ska stå.

Jag vet vart jag vill stå, men däremot vet jag inte vart jag klarar av att stå.

Det är svårt. Men jag vill så gärna. Och jag har, gör och kommer.