Då. Jag saknade dig mest för att jag skulle, för att det hörde till. Och för att jag visste att jag måste göra mig redo för vad som komma skulle.
Nu. Jag saknar dig för att du varit borta så länge. För att jag saknar att få krama dig, få sitta i ditt rum och berätta vad som händer. Att få skratta med någon man älskar. Nu gör det ont för att det var så länge sedan jag fick krama dig, och för att jag vet att jag aldrig kommer få göra det igen. Ibland kan jag känna mig trygg och veta att du alltid finns där. Tills jag kommer på att du faktiskt inte gör det.



Jag kommer aldrig sluta sakna dig. Fina vän.