Det där svarta molnet, det där otursmolnet som ligger häröver, det där molnet jag trodde försvunnit. Det där jag trodde att vi skulle få slippa nu, har visst aldrig försvunnit utan bara vilat ett tag. Det är kvar och saker fortsätter att hända. Människor fortsätter att skadas. På egen risk, och inte. Men det spelar ingen roll. Oturen är kvar. Och jag börjar bli riktigt leds på den.

Den där första gången man får höra, man hör bara en liten del, det första jag tänker är "jag kunde ha förlorat honom. Han kunde ha varit död", och sedan gråter man. Gråter för det som kunde ha hänt, för det som kunde ha varit värre. Gråter för att det gick så pass bra som det nu gick.
Nu vet jag hur det känns, att stå så här på sidan och inte kunna agera. Inte ha den där chansen att visa att jag finns där. Han kanske vet, men jag vill se honom förstå det.
Att stå så här på sidan och inte få veta. Gå runt och vara orolig, nervös och helt ovetande. Man hör olika saker från alla håll, vet inte alls vad man ska tro på eller inte. Jag vill bara vara där och veta att det kommer bli bra.

Jag tänker på dig. Och alla de andra.
Alla som står nära, alla som står hjälplös på sidan om. Alla.