Två veckor kvar. Sedan lämnar jag mot min vilja mitt hem. Igen.
Jag är inte riktigt redo. Jag är inte redo för något just nu.
Och absolut inte redo att lämna människor. Det kommer inte bli detsamma, trots det inte allt för långa avståndet.
Vi har ju fortfarande helgerna. Men det är många dagar mellan helgerna och det känns jobbigt. Det kommer inte bli som det är nu. Som det varit så länge. Egentligen alldeles för länge, men ändå alldeles för kort.

Det är nog ingen som förstår hur fast jag egentligen är. Hur starkt jag egentligen känner. Knappt så att jag själv förstår det. Jag vill inte förstå, jag kan inte tillåta mig själv att känna så här starkt. Speciellt inte nu. Det kommer ta så hårt. Djupt.