Med så många underbara vänner som ställer upp och som visar att de bryr sig, känns det inte längre lika farligt att flytta. När jag hela tiden blir erbjuden sovplats, till och med boende. Det känns bra att jag alltid kommer att ha någonstans att vara när jag är här. Trots att jag inte har ett eget hem. Inga vänner är som mina och jag uppskattar deras försök att få mig att stanna. Vi har varandra precis där vi ska, trots avståndet. Jag är glad över att vissa planerar hur vi kan ses ofta, när de själva bor i lägenhet i Hudiksvall. "Du har ju oss i Hudiksvall. Det är inte så långt."
Jag gillar mina vänner.

Om nio dagar kommer det vänner och släkt för att hjälpa till att flytta våra saker vidare, igen. Det hinner knappt bli damm under soffan innan den ska förflyttas ytterligare några mil. Kanske är det dumt av mig att faktiskt göra mig hemmastadd. Jag borde kanske låta bli.

Jag struntar i festen med släkten på Lördag. Jag får skaka hand och hälsa på mina kusiner någon annan gång. Jag struntar också i Delsbo på Lördag. Jag känner att jag klarar mig utan de människor jag skulle träffa om jag åkte dit. De ger mig ingenting som är bra längre. Och då klarar jag mig bättre utan. Kanske slår jag mina vänner följe till Bergsjö. Kanske stannar jag hemma.

Jag vet i alla fall att jag ska på folkmusikkväll på Franshammars kraftstation imorgon. Sedan tar jag resten därifrån.