Ett hårt grepp om håret, en lätt kyss på munnen, en början på ett slut. Känslan i kroppen kunde på ett fjantigt sätt jämföras med pirret i magen och handsvetten på första discot, placerad i ett hörn och ett hopp om att någon ville dansa. Med skillnaden att det denna gång inte fanns någon besvikelse. Inte ännu.

Jag fick dansa min dans. Trots att det inte var på rosor. Vissa gånger inte ens på gräs.

Det verkade enklast att bara se åt det dåliga som skett, att inbilla både sig själv och andra att det oftast var en dans på hårdaste grund. Efteråt verkar det lättare att se det hela, hur många fler dagar grunden var av rosor, hur många fler timmar kinderna störde synen, hur mycket större den glada delen egentligen var.

När någon annan avslutar min ännu inte färdiga dans, när någon annan sätter stopp innan jag ens hunnit visa mina kunskaper, en början på ett slut.

Jag är inte redo att tacka för dansen ännu.