En vanlig dag. En helt okej dag. Jag kan känna känslan av att det är bra nu, trots att jag är så långt bort. Jag skapar en bild av hur det kommer att se ut. Hur lycklig jag kommer att vara och hur min mage pirrar.
Den bilden raseras på mindre än en sekund. Mitt huvud är nu fyllt av annat. Nu snurrar diverse ord som delas mellan fel människor, ord som skrivs till fel person. Jag är inte fel person. Jag kan inte andas normalt. Det är så mycket mer ansträngande att ta ett enda andetag. Mina händer skakar och nu har jag tappat bort mig igen. Eller dig.

När ska jag lära mig att aldrig, aldrig någonsin ha förhoppningar om något bra?