När något man själv gått igenom, händer någon annan, är det svårt att inte tänka på det. Det är svårt att inte känna med de människor som lider, som på något sätt känner samma vilsna känsla som jag kände en gång i början på något hemskt. Det är svårt att låta bli att säga, skriva eller göra något. Men det kanske är bra? Det gör kanske ingenting att de vet att jag bryr mig. Kunde jag, så skulle jag krama om alla så hårt att de kanske kände sig mindre vilsen för en stund. Jag vet känslan. Ingen är värd detta.

Mina tankar går till er som stod nära, till er som berörs ändå. Varenda liten tanke.