När jag förbjuds göra det jag så gärna vill, blir jag tvungen att leva på minnen istället. Det som var då.
Jag glömmer aldrig de mornar vi vaknade av solen som lyste igenom de trasiga persiennerna, drog täcket över huvudet i hopp om några timmar till. Bara några.
Jag glömmer aldrig känslan jag hade i kroppen när jag låg och, trots att du inte gillade det särskilt mycket, skådade dig, hur glad ditt fina ansikte gjorde mig. Hur tacksam jag var, trots omständigheterna, att du fick mig att känna den där känslan.
Det finns så många fina minnen att jag skulle kunna leva på dem i en evighet. Men det räcker inte. Det är inte det jag vill.

Jag vill bara visa världen. Hålla dig i handen utan att någon ska bry sig.