Så långt jag klarar att se täcks gatan av kullersten. Ett svagt sken av de gatulyktor som fortfarande fungerar. Som inte blivit trasigt precis som allt annat. Finns ingen i närheten. Det känns som att alla slutat andas. Precis som allt annat. Luften är kvav och den får mig att tvivla på andningen. Jag snubblar på en gammal flaska och ger ifrån mig ett ljud. Jag skäms, men det försvinner snabbt när jag kommer på att jag är ensam. Att ingen sett mig. En till gatulykta går sönder. Orörd. Bryr mig inte så mycket. Jag är van vid att saker går sönder. Att jag gör.

Jag ser fiktiva människor, inbillar mig att de är mina vänner. Blundar. Borta. Skrattar åt mig själv för hur enfaldig jag är. Hur jag alltid har varit.