Ibland kan det bara slå mig hur mycket jag egentligen saknar honom. Hur det känns lite extra ibland. Mer än vanligt. Försöker trösta mig med att jag hade turen att vara en utav hans vänner. Hur glad jag är över det. Ibland vet jag inte om jag saknar honom mer nu än förut, eller om jag saknar honom precis lika mycket. Om det gör lika ont nu som då fast känslan just då var mer påtaglig. Ibland tror jag att han bara är ett telefonsamtal bort innan jag sekunden efter ska komma på att, det är han inte. Men hur jag önskar att han var det. Jämt och föralltid. Hur tungt det känns att komma på det gång efter gång, även om man vetat det i två år och fyra månader. Precis på torsdag.
Kan inte säga om två år och fyra månader känns längre än vad det är. Eller kortare. Samtidigt som jag kan se hans ansikte så tydligt framför mig, och känna hur det kändes när han kramade mig, så känns det som en evighet sedan det var så. Sedan sista kramen, sista skrattet och vårat sista djupa samtal.

Jag hoppas jag drömmer om dig i natt. Jag tycker om att göra det. Även om en obehaglig känsla infinner sig när jag vaknat igen, så känns det skönt att ha stött på dig under natten.

Allra finaste Robin.