Klär mig i de mest svarta kläderna trots att solen utan minsta hinder lyser på mig där jag går. Mellan radhus och villor, vilse bland höga buskar och krokiga stigar. Snubblandes över kvistar som fallit precis som så mycket annat, missuppfattar avståndet mellan mig och en gren som fortfarande sitter kvar, och duckar hastigt. Skrattar sedan åt mig själv. Vaknar tidigt på morgonen efter en kväll av värme, struntar i de trötta ögonen och låter dem vara som dem är, trotsar det toviga håret som egentligen borde bli borstat och sätter upp det i en knut. Tar på mig den första vita tröjan jag hittar, går ut och möts av ett smattrande regn. Som om jag omedveten trotsar allting för att allting trotsar mig. Precis så.