Med så många underbara vänner som ställer upp och som visar att de bryr sig, känns det inte längre lika farligt att flytta. När jag hela tiden blir erbjuden sovplats, till och med boende. Det känns bra att jag alltid kommer att ha någonstans att vara när jag är här. Trots att jag inte har ett eget hem. Inga vänner är som mina och jag uppskattar deras försök att få mig att stanna. Vi har varandra precis där vi ska, trots avståndet. Jag är glad över att vissa planerar hur vi kan ses ofta, när de själva bor i lägenhet i Hudiksvall. "Du har ju oss i Hudiksvall. Det är inte så långt."
Jag gillar mina vänner.

Om nio dagar kommer det vänner och släkt för att hjälpa till att flytta våra saker vidare, igen. Det hinner knappt bli damm under soffan innan den ska förflyttas ytterligare några mil. Kanske är det dumt av mig att faktiskt göra mig hemmastadd. Jag borde kanske låta bli.

Jag struntar i festen med släkten på Lördag. Jag får skaka hand och hälsa på mina kusiner någon annan gång. Jag struntar också i Delsbo på Lördag. Jag känner att jag klarar mig utan de människor jag skulle träffa om jag åkte dit. De ger mig ingenting som är bra längre. Och då klarar jag mig bättre utan. Kanske slår jag mina vänner följe till Bergsjö. Kanske stannar jag hemma.

Jag vet i alla fall att jag ska på folkmusikkväll på Franshammars kraftstation imorgon. Sedan tar jag resten därifrån.

Två veckor kvar. Sedan lämnar jag mot min vilja mitt hem. Igen.
Jag är inte riktigt redo. Jag är inte redo för något just nu.
Och absolut inte redo att lämna människor. Det kommer inte bli detsamma, trots det inte allt för långa avståndet.
Vi har ju fortfarande helgerna. Men det är många dagar mellan helgerna och det känns jobbigt. Det kommer inte bli som det är nu. Som det varit så länge. Egentligen alldeles för länge, men ändå alldeles för kort.

Det är nog ingen som förstår hur fast jag egentligen är. Hur starkt jag egentligen känner. Knappt så att jag själv förstår det. Jag vill inte förstå, jag kan inte tillåta mig själv att känna så här starkt. Speciellt inte nu. Det kommer ta så hårt. Djupt.

Jag har haft det trevligt i helgen. Nästan hela tiden i alla fall.
De två nätterna i tältet var jobbiga. Den första alldeles för varm och trång, den andra natten alldeles för kall och trång. Men det var mysigt ändå.
Det var skönt att komma till mormor igår, jag tog en varm lång dusch och därefter blev jag bortskämd, hon lagade mig mitt första ätbara sedan lördag förmiddag. Kantarellomelett, det smakade bättre än allt annat. Förmodligen på grund av min hunger. Mätt och belåten bäddade jag ner mig i soffan. Jag hade sådan frossa att det behövdes tre täcken för att jag skulle sluta skaka. Jag vaknade nöjd och åt upp resten av omeletten.

I helgen insåg jag hur lite jag behöver det där. Hur illa det gör mig. Så mycket skitsnack att det gör mig matt. Jag blir matt bara av att tänka på det. Jag orkar inte ens bry mig om det ni säger är sant eller inte. Ni får helt enkelt tro det ni vill. Och det ni tror bevisar hur bra vänner vi egentligen är. Jag vet att ni, precis som alla andra, snackar skit om mig. Det gör mig lite ledsen, men jag orkar inte bry mig. Det kommer aldrig förändras. Och just nu klarar jag mig minst lika bra utan allt det där.