Jag påbörjade ett inlägg tidigare idag, där jag började med en mening i liknande stil: "Detta känns som om det kommer bli en bra jul, bla bla." Men jag ångrade mig fort och raderade alltesammans, efter att min bror kommit och gjort mig irriterad och jag blev tvungen att stänga in mig på mitt rum. I vanlig ordning när han kommer mig för nära. Men nu är julen nästan över, det är bara min mormor och mina ena morbror med barn som är kvar. Jag blev tvungen att gå undan när de började bli alldeles för högljudda. Är det jul så är det.
Jag är mycket nöjd över mina klappar. Min nya dator fungerar utmärkt.

Julen har för mig alltid varit speciell och är något som man firar med släkten. Idag var det första gången på flera år som vi firade julafton med släkten på mors sida. En mycket lyckad afton och jag har en fin släkt.
Det finns två saker på julafton som jag faktiskt ogillar, och det är alla god jul-sms samt Kalle Anka. Ingetdera faller mig till smaken. Sms gör mig mest irriterad och Kalle Anka  är ointressant och har aldrig varit en jultradition för mig.

Men jag hoppas att alla har haft en fin jul. För det har jag. Nu ska jag gå och pussa min fina mormor hej då.

Blev i lördags glatt överraskad av vad kvällen hade att erbjuda. Jag fick umgås med mina vänner samt träffa nya människor, och jag hade det mycket trevligt.
Jag fick höra något så oväntat att min respons blev likaså. Jag vet inte om det var bra eller inte.

Detta är tredje natten i rad som jag spenderar hos min fina kusin, som så ofta får mig att skratta. Förutom i lördags så har vi bara varit. Vi har varit oss själva och bara njutit av ensamheten. Men ikväll övergav hon mig tidigt för att lägga sig i tid och på så vis vara mycket piggare än vad jag kommer vara imorgon när vi beger oss till Hudiksvall. Men det känns bra ändå.

Min kropp börjar gå mig emot igen. Attans.

Ett förlåt kan ibland behövas. Ibland kan det kännas lite bättre.

Jag håller inte längre räkning på hur många gånger jag ställt denna fråga till mig själv, utan att fått ett enda vettigt svar. Det bästa svaret får man om man frågar sig själv. Långt ifrån sant, då de sällsynta svaren i slutet ofta låter annorlunda än vad det gjorde i början. Kanske, eller, men om jag, vi kanske kan, det är mig, det är inte mig, det är inte sant, jag måste sluta, jag är överkänslig, jag är dum som inte litar....osv osv. Jag hatar att jag är så kluven, kluven när det gäller exakt allt. Vissa dagar går det bra, vissa kvällar kan jag somna och känna att "jag är fan jävligt lycklig." Vissa dagar känns det mindre bra, då en sak som tycks vara så liten kan få min dag att bli mörk. Det hatar jag. Att jag så lätt påverkas av något som jag kanske inbillar mig. Men gör jag? Inbillar jag mig verkligen. Det är ingenting som tyder på att jag gör det, heller inte något som tyder på att jag inte gör det. Jag hatar, hatar, hatar att jag inte kan bestämma mig för vart fan jag ska stå.

Jag vet vart jag vill stå, men däremot vet jag inte vart jag klarar av att stå.

Det är svårt. Men jag vill så gärna. Och jag har, gör och kommer.

Har idag agerat hemmafru, då jag suttit barnvakt åt min syster och gjort sysslorna som följer med. Mamma blev glad då maten stod på bordet när hon kom hem från jobbet. Jag är nog en höjdardotter ibland jag också.

Det är mycket att stå i nu. Om jag räknat rätt så har jag fyra prov att göra innan jag får ta tre veckors semester från skolan. Det känns lite tufft. Och mindre roligt är det när jag faktiskt ligger efter i två utav ämnena vi har prov i. Jag ska nog lyckas få tillbaka mitt jävlar anamma, och således fixa vartenda prov.

"Skulle plugga, sedan kom Facebook."
Min facebook har valt att ge upp nu. Lika bra var väl det, nu kanske jag får något gjort i alla fall.