Jag måste ta en paus.

När jag inte är kapabel till att uppfatta vad som händer runt omkring mig, när jag är tvungen att koncentrera mig och ta ett andetag, som hörs högt och tydligt, för att slippa visa för människor jag inte känner hur jag mår. När du tog aptiten för allt med dig när du gick.

Jag borde vid det här laget vara van vid denna känsla, veta hur jag ska hantera den. Nej.

Den är värre nu.

En vanlig dag. En helt okej dag. Jag kan känna känslan av att det är bra nu, trots att jag är så långt bort. Jag skapar en bild av hur det kommer att se ut. Hur lycklig jag kommer att vara och hur min mage pirrar.
Den bilden raseras på mindre än en sekund. Mitt huvud är nu fyllt av annat. Nu snurrar diverse ord som delas mellan fel människor, ord som skrivs till fel person. Jag är inte fel person. Jag kan inte andas normalt. Det är så mycket mer ansträngande att ta ett enda andetag. Mina händer skakar och nu har jag tappat bort mig igen. Eller dig.

När ska jag lära mig att aldrig, aldrig någonsin ha förhoppningar om något bra?

Majoriteten av mina tankar går fortfarande till de som stod nära. Det gör nästan ont i mig när jag vet vad så många är tvungen att gå igenom nu.

Ikväll vill jag helst åka till mitt gamla hem. Kramas lite med mina vänner och bara visa, att jag finns där. Det skulle nog göra mig gott med. Att få le lite trots omständigheterna.

När något man själv gått igenom, händer någon annan, är det svårt att inte tänka på det. Det är svårt att inte känna med de människor som lider, som på något sätt känner samma vilsna känsla som jag kände en gång i början på något hemskt. Det är svårt att låta bli att säga, skriva eller göra något. Men det kanske är bra? Det gör kanske ingenting att de vet att jag bryr mig. Kunde jag, så skulle jag krama om alla så hårt att de kanske kände sig mindre vilsen för en stund. Jag vet känslan. Ingen är värd detta.

Mina tankar går till er som stod nära, till er som berörs ändå. Varenda liten tanke.

Varken min kropp eller min hjärna orkar mer idag. Inte hjärtat heller.
Så det är dags att sova. Doften ligger kvar under kudden och gör så att jag känner mig lite tryggare trots att jag är ensam.

Jag måste lära mig att inte såra mig själv hela tiden. Öppna dörrar som jag vet bara slutar med att jag blir ledsen.

Ett hårt grepp om håret, en lätt kyss på munnen, en början på ett slut. Känslan i kroppen kunde på ett fjantigt sätt jämföras med pirret i magen och handsvetten på första discot, placerad i ett hörn och ett hopp om att någon ville dansa. Med skillnaden att det denna gång inte fanns någon besvikelse. Inte ännu.

Jag fick dansa min dans. Trots att det inte var på rosor. Vissa gånger inte ens på gräs.

Det verkade enklast att bara se åt det dåliga som skett, att inbilla både sig själv och andra att det oftast var en dans på hårdaste grund. Efteråt verkar det lättare att se det hela, hur många fler dagar grunden var av rosor, hur många fler timmar kinderna störde synen, hur mycket större den glada delen egentligen var.

När någon annan avslutar min ännu inte färdiga dans, när någon annan sätter stopp innan jag ens hunnit visa mina kunskaper, en början på ett slut.

Jag är inte redo att tacka för dansen ännu.

När jag förbjuds göra det jag så gärna vill, blir jag tvungen att leva på minnen istället. Det som var då.
Jag glömmer aldrig de mornar vi vaknade av solen som lyste igenom de trasiga persiennerna, drog täcket över huvudet i hopp om några timmar till. Bara några.
Jag glömmer aldrig känslan jag hade i kroppen när jag låg och, trots att du inte gillade det särskilt mycket, skådade dig, hur glad ditt fina ansikte gjorde mig. Hur tacksam jag var, trots omständigheterna, att du fick mig att känna den där känslan.
Det finns så många fina minnen att jag skulle kunna leva på dem i en evighet. Men det räcker inte. Det är inte det jag vill.

Jag vill bara visa världen. Hålla dig i handen utan att någon ska bry sig.