Tar alla krafter jag förmår mig komma åt. Försöker prata mig själv tillrätta och ett krig utlöser snabbt i mitt huvud. Det är svårt förklara för de som är villiga att agera stöttepelare. Svårt att släppa in det som utanför är så himla bra. Det är svårt när tiden inte räcker till. Till sådant som spelar roll och jag behöver. Vill överösa mina nära med kärlek. Men vill lika mycket kunna överösa mig själv med beröm och kärlek för något jag gjort bra. Men tiden räcker inte till. Räcker till varken eller. Räcker inte till att göra något bra. Eller överösa någon alls.

I veckan har jag spenderat några nätter i Forsa hos mammsen. Lika blir det i helgen. Gjort listan på saker att göra lite mindre. Men stressen är trots det lika. Kroppen strejkar mer eller mindre.
Trivs inte särskilt bra i soffan om nätterna. Inte heller att sova ensam. Saknar killen lite för mycket för vad som borde vara hälsosamt. På söndag åker jag bestämt hem. Kramas och sover gott.

Idag har jag förutom att fått goda nyheter på skolan hängt på stan med bästa pemso. Druckit kaffe, handlat lite och pratat om resan som sker om 11 dagar. Sinnes. Kommer bli en fin vecka i Turkiet.

Det börjar kännas i hela kroppen nu att studenten snart är här. Kan inte för mitt liv förstå hur jag har satt mig själv i den här förbannade stressituationen. Det är så lätt att vara efterklok. Men svårt att få saker gjorda i största stress och magont över det. Extra tacksam över kärleken när det knyter sig i magen varje vaken minut.