Såg i torsdags fram emot en helg som skulle gå i arbetets tecken. Ändrade mig på fredag och tog en promenad till jobbet på lördag morgon, bara för den friska luften. Stressen på jobbet gjorde, tack och lov, att jag glömde bort mitt fysiska skick ibland. Lördag kväll blev nog trevlig den med. Jag var glad över det dåliga vädret på söndagen så att min närvaro på jobbet inte var nödvändig.

Idag jobbade jag första dagen på mitt tredje jobb. Det gick bra. Och i jämnförelse med de andra två så är detta jobbet lugnet själv. Jag behöver definitivt inte oroa mig för stressen och alla fel jag kan göra de här tre veckorna jag ska jobba där. Det är lycka.

Jag har tappat räkningen på alla de gånger jag trott att jag lyckats bestiga det där berget täckt av sten och tagit mig över på andra sidan.
Fredag kväll och jag njuter av det jag inbillar mig vara det goda med mina vänner, mitt höga skratt övergår på en sekund till ett illamående över vad jag är påväg att se. Jag öppnade det med en lättnad av vad som fanns innuti. Det som inte hade kommit ännu men som jag befarat komma inom kort, rann helt ut i sanden och jag var glad över att slippa det. Men skammen över att jag lyckats lura mig själv, igen, var oundviklig och jag blev så liten för mig själv.

Vägen är ojämn och kurvig. Lång och ibland alldeles för smal, så smal att man är på väg att trilla ut. Är vägen slut, har vändpunkten kommit? Kan inte avgöra om jag redan varit vid vändpunkten och nu är på väg tillbaka eller om jag står kvar där vid starten och har svårt att släppa taget. Jag är bedövad innuti och känner ingenting. Att känna ingenting är värre än att vara ledsen. Tydligen.

Jag försöker tolka något som jag inte vet om det är mitt att tolka.

Det blev inte en lika rolig helg som jag hade hoppats på. Men jag skrattade trots människor som vill mig tvärtom. Det är tur att jag har några fina vänner med. På lördagmorgon vaknade vi tidigt av två människor som fortfarande inte hade gjort natten. Vi skrattade hejdlöst åt tillståndet man kan vara i. När vi sedan fått tillräckligt ont i kinderna begav vi oss mot stranden och värmen som var uppenbar redan 08.00.
Helgen fortsatte sedan på forngården och var inte över fören 05.00 måndag morgon då en utsatt hade oturen att bli chaufför dit och tillbaka.

Nu har jag varit hemma i sex timmar, efter att ha spenderat de senaste fem dagarna hos min så ofta kallade andra familj. Det har varit lika underbart som vanligt, bortsett från huvudvärken som gjort sig påmind någon dag för mycket.

Trots att jag inte tänkt på det särskilt mycket och om än mindre brytt mig, så har jag inte riktigt orkat varit mig själv. Jag har varit så obrydd som det är möjligt och bara tänkt på mig själv. Ändå har det dåliga samvetet inte uppenbarat sig ännu. Kanske var det väl vad jag behövde. Att bete mig precis som andra människor gör. Att kanske såra någon, men inte riktigt bry mig om det.

Jag har mitt schema för morgondagen. Först ska jag sova länge, sedan ringa jobb nr 1 och efter det tvätta mitt hår för första gången på då fem dagar. Sen har förhoppningsvis den dagen också passerat.


Dag 1. Jag och Simon visade våra talanger i kubb på förfesten. Med all rätt.


Jag, inte riktigt redo. Men där var allt okej. Inte bra nu då, utan okej.

Jag jobbade mig igenom din 19:e födelsedag. Men det hindrade mig inte från att tänka på hur den hade firats om du fortfarande fanns kvar. Vart jag hade varit, vad du hade gjort. Jag försöker inbilla mig själv att sorgen över dig har lagt sig, att den nästan inte finns kvar. Men jag ljuger för mig själv. Jag har inte sörjt färdigt ännu. Inte på långa vägar. Men det är okej, jag skrattar till och med ibland när jag tänker på dig. Det är ett mäktigt agerande. Att kunna skratta trots något så sorgligt. Jag har lätt för att se ditt ansikte framför mig, jag behöver bara tänka på dig. Ditt ansikte gör mig glad. Våra minnen gör mig glad. Precis som du gjorde. Jag kan till och med le då jag tänker på våra bråk som uppkom mer ofta än sällan. Som syskon. Det var mysigt. Vi blev ovänner bara för att sedan kramas sams igen.

96 veckor, 670 dagar. 60 dagar från två år.

Jag saknar dig, Robin.



Jag minns kvällen då jag tog det här kortet. Vi satt vid köksbordet och gjorde egna töjningar av deg. Jag lyckades bättre än dig och du försökte dölja att du blev avundsjuk. Men du var inte så duktig på det. Vi kollade på världens sämsta film, fast vi skrattade ändå. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, skrattade åt saker vi gjort. Tillsammans och inte. Vi pratade om kärleken och det syndes i dina ögon att du hade din. Du fes åt mitt håll och skrattade åt det efteråt. Det gjorde jag med även om jag låtsades bli sur. Du var fin. Är.

Jag jobbade min första dag för den här sommaren i lördags. Inte på något utav de två jobb jag haft säkert hela tiden, utan på ett tredje och förmodligen också nu ett säkert jobb. Det var stressigt men jag fick beröm. Nöjd över det satt jag bakom moster på cykeln för andra dagen på söndagen. Det gick bättre. Tredje dagen jobbade jag kväll med bagaren, som för övrigt är polsk. Vi fick kommunicera på engelska och det gick bra efter två dagars övning.

Det var skönt att komma hem till lugnet igår. Imorgon är det över. Klockan 09.00 på fredag börjar jag på mitt andra jobb. När jag gjort mina nio timmar där åker jag vidare till älskade Bjuråker. Sommarens, oftast, härligaste helg har då infunnit sig.

Jag är glad över att vara ledig på lördag. Då kan jag ta av mig mina skor, som kommer ha gett mig skavsår efter alla danser, och vandra barfota mot byn när solen börjar gå upp. Förhoppningsvis nöjd över natten. Jag har längtat hela året efter att få trampa mina vänner på fötterna och sedan avbryta varandra i skratt på dansbanan. Åh, så jag har längtat!

Tre år sedan idag. Samtidigt som det känns som en evighet sedan så minns jag det som om det vore igår. Hoppas ni har det bra där uppe.

Ni fattas oss här nere.

En kilometer kvar. Kylan gjorde sig påmind redan innan asfalten tog plats. Fingrarna börjar domna bort och solen börjar gå upp. Det gör inget. Hemligheten väger över och ett leende uppenbarar sig trots de tidiga timmarna. Öppnar dörren försiktigt och smyger till sängen. Vaknar morgonen därpå och känner sig lyckligt lottad.

Känner en orättvisa i att upptäcka det så sent.

Vaknar tidigt av att solen lyser rakt på sängen genom fönstret. Irriterad över glömskheten. Att inte dra ner rullgardinen var dumt. Täcket som sitter fastklistrat på kroppen bevisar det. Stiger upp för att gå igenom dagen på samma sätt som dagen därpå. Pendlande mellan sängen och kylskåpet. Mellan att sova och vara ofrivilligt vaken. Svettas och frysa. Vaken några timmar på sena kvällen för att sedan somna, vakna, svettas och somna om igen. Inte riktigt lika lyckligt lottad.

Det går över. Både gott och ont, går över.

Efter ett samtal från världens absolut finaste vän skyndade jag mig in i duschen. Kollade bussar och tåg. Packade, sedan var jag på väg.

Trots att det sker, allt för, sällan att vi ses så känns ändå allt som vanligt när vi väl gör det. Vi vet var vi har varandra och vi är beredda på att prata och lyssna. Jag vet helt ärligt ingen finare människa än min käraste Fian. Jag är lyckligt lottad. På riktigt. Alla borde ha en vän underbar som henne.
Vi tog en promenad ner mot statiol för att kolla läget på campingen. Det var lugnt och lite folk. Gick mot Statiol och fick syn på Freja och Celiné. Sprang och kramades med dem. Längesedan och det var mysigt att träffa dem. Vi hann smida lite planer om en Stockholmsresa i slutet av sommaren. Min Fian, och dem.