Ja, det var precis vad jag gjorde idag. Lite grand i alla fall.
Jag har dumt nog skrivit upp mig för att sjunga på skolavslutningen, solo.. Och jag med min scenskräck vågade knappt sjunga för de som ska spela instrument, plus de andra som ska sjunga solo. Men med Emils hjälp så fungerade det faktiskt riktigt bra efter ett tag. Jag hoppas att jag inte drar mig ur nu. Det kändes rätt så bra, och förhoppningsvis går det bra även i kyrkan när vi övar där. Vågar jag sjunga så blir jag stolt över mig själv.

Jag gjorde en "måste göra"-lista idag på skolan. När jag hade skrivit klart blev jag bara chockad. Det var mer än jag trodde. Jag hoppas kunna stryka några av uppgifterna efter denna vecka. Jag måste kämpa nu, jag måste få det gjort. Det är stressigt i skolan och väldigt få dagar innan betygen skall sättas. Men såklart att jag kommer fixa det.

Nu ska jag lägga mig och läsa klart boken jag har i svenskan. Min lärare saknar en bokrecension av mig.. Sedan kan jag stryka en uppgift.

Idag packar jag min väska och åker ner till mitt andra hem. Friggesund. Återigen var det länge sedan jag var där sist, men det gör mig inte så mycket längre. Men nu saknar jag mina vänner och det är dags för ett besök.
18-årsfest för Mattis, förhoppningsvis träffar jag många saknade människor. Eller ja, förmodligen så gör jag det. Kommer att göra världens bästa Agnes sällskap under natten.
Förhoppningsvis lyckas jag undvika vissa personer. För mitt eget bästa. Kanske för andras med.

Jag ska inte lägga mig i mer. Jag ska inte säga något för huvudtaget. Men för att lyckas med det borde jag nog hålla mig på avstånd. Hålla mig undan. Men nästa gång kanske du inte har mig som du har mig nu.

Nu ska jag städa rummet och bara se fram emot mitt besök hemma.

Jag hade det bra i helgen. Jag kom hem oskadd.
Åtminstone fysiskt..

Jag börjar mot min vilja inse hur du egentligen är.
Att du inte alls har förändrats. Som jag faktiskt trodde att du gjort.
Du gör mig besviken trots att jag inte förväntar mig något av dig.
Jag börjar ledsna på att ständigt bli besviken. Jag börjar tappa hoppet.
Oavsett om jag väljer att bryta min kontakt med dig så kommer det alltid att finnas ett band som för oss samman.
Det är väl bra. Kanske. Kluven.
Jag vill så gärna ha dig kvar i mitt liv, nära mig, men jag är rädd att det blir svårt.
Jag vill inte gå och vara beredd på att få höra något nytt. Och återigen bli så himla besviken. Och rädd.
Jag är hela tiden beredd på att det nästa gång är jag..

Men jag älskar dig.

Första skoldagen denna vecka. Jag presterade väl bra med tanke på hur jag mår. Mådde.
Det kändes bra att "vara tillbaka". Det är tråkigt att inte vara i skolan. Faktiskt.

Imorgon ska jag sluta lite tidigare för att hinna med tåget till Bollnäs. Första gången på nästan ett år jag ska besöka min far över en helg. Han har betett sig underligt. Sött, men underligt. Det känns absolut roligt. Men jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig. Det vet man aldrig med honom. Förhoppningsvis är det ingen fara, utan han kanske bara menar det han säger.. Vilket jag har lite svårare att tro. Men jag hoppas.
Jag kommer vara beredd. Tror jag.

Han säger något mindre snällt, men han menar ändå väl.
Han säger något snällt. Menar han väl?
Jag är inte van detta.

Tre år sedan.
Jag blev tvungen att göra något jag då absolut inte ville göra.
Jag var tvungen att lämna människor jag alltid ville vara nära.

Jag trodde att det var det värsta som någonsin kunde hända mig.
Jag var fast besluten att inte släppa in någon ny i mitt liv, att inte försöka för huvudtaget.
Jag gav det alltså inte en enda chans. Jag ville inte ens försöka få det att fungera.

Efter två år så insåg jag att det var lika bra att försöka.
Och det gjorde jag.
Nu älskar jag detta. Nu finns det ingen bättre plats i hela världen.
Ingen plats jag älskar så som denna.
Jag lärde känna nya människor.
Jag har träffat vänner för livet här.

Till hösten börjar jag gymnasiet.
Och det har alltid varit sagt att jag ska flytta till en egen lägenhet.
Skönt att bo själv, såklart.
Men samtidigt så skönt att kunna åka hem om helgerna. Slappna av.
Och hem för mig är Hassela. Det är hit jag vill komma de helger jag vill slappna av.

Nu blir det inte så.
För inte så länge sedan började jag se Hassela som hemma.
Nu blir det inte hemma. Jag flyttar till en lägenhet i Hudiksvall.
Min familj flyttar till ett nytt hus. I Forsa. Alltså inte hemma.
Så nu när jag vill åka till familjen om helgerna så är det inte i Hassela.
Det känns jobbigt.
Nu ska jag lämna ännu en plats som känns som hemma.
Den bästa platsen på hela jorden.
Typ så känns det. Konstigt nog.
Varken jag eller någon annan kunde väl tro att jag av alla människor skulle bli ledsen över att behöva lämna Hassela.

Men jag är glad för mammas skull. Och familjens. Det är jag.

Efter många om och men så bestämde jag mig för att byta till blogg.se istället. Lite snyggare, lite bättre.
Nu är blogspot endast ett minne blott.

Jag var redo för en förändring helt enkelt..

En förhoppningsvis bättre uppdatering blir det här.
Men än har jag tyvär ingenting att skriva.