När jag med all min kraft försökt skjuta upp allt så länge, kommer allt istället som en spark i magen med en kraft som är omöjlig att förklara. Det gör så ont att jag nästan ångrar allt för en stund. Men ändrar mig sedan snabbt och tänker att jag aldrig skulle kunna ångra det. Men, jag vet inte hur jag ska gå till väga för att låta bli att gå under helt. Jag är dåligt på sådant här.
Jag är ju en nybörjare.

Det känns som att min kropp går emot mig med stora steg. Min hjärna fungerar inte som den ska, den går åt fel håll och jag känner mig helt vilse. Helt vilse i mig själv.

Jag är väl inte maktlös?
Men jag vet inte hur jag ska hantera makten över mitt eget psyke. Min egen kropp. Mitt eget allt.
Jag är ju en nybörjare.

Första hela skolveckan är nu över och det enda jag tyckte var bra med det var att jag skulle få åka till Sundsvall och krama om min bästa vän. Men när det som vanligt inte blev som planerat kändes det inte längre lika skönt med helg. Absolut inte lika roligt. Speciellt inte när Söndagen kommer..

Lite besviken över att det kommer dröja ännu längre innan jag får omfamna min bästa vän.

Jag ser till att sysselsätta mig med något, vad som helst, som får mig att tänka på något annat än på det som är på väg att hända. Som egentligen redan har hänt, men som jag blundar för. Ett tag till. Bara ett litet tag till. För jag är inte redo nu.

En helg i Hassela och jag försöker inbilla mig själv att jag fått min dos så att jag klarar mig åtminstone några dagar. Men sanningen är den att jag imorgon kommer längta lika mycket som jag gjorde i Fredags innan jag åkte dit.
Jag har som vanligt haft det mysigt och som alltid kunna le utan att vara falsk. Jag har tyckt att allt varit underbart, och känt att jag inte behöver något annat. Att jag klarar mig utan allt förutom det där jag hade just då. Låter jag bli att tänka på allt som hänt innan, allt som är på väg att hända, och bara lever för stunden, så känner jag mig gladare än någonsin. Nästan lycklig. Häftig känsla. Synd att den försvinner så fort.
Sak samma var det väl.. Idag kikade ett fint väder förbi. Vi åkte och badade. Eller, jag kollade på och insåg att jag var glad över att jag lämnade handduken hemma efter att jag sett de andras miner när de blev ett med vattnet. Efter att de svalkat sig blev vi bjuden på god lingonpaj på Café Kraft. Det var sista dagen de hade öppet för i sommar och det var första gången jag var där och fikade.
Jag mådde gott, sedan gick bussen mot Forsa, ännu en gång.

Jag räknar bort de där sakerna och händelserna som gjort mig mindre glad. Det är liksom ingen idé att haka upp sig på sådant. Det finns inte tid till att haka upp sig på saker och vara fast besluten att inte glömma det. Nej. Istället ignorerar jag dem och tar vara på den korta tiden och ser till att vara glad och naturligtvis må bra. Bättre.

Så länge som det går, är jag villig att låta det gå.

Jag kom dit helt varm kroppen och nästan lite blank i ansiktet. Jag ogillar att det ska bli varmt igen när jag inte har den frihet att vara ute när jag känner för det. Hur som helst, jag lyckades träffa på två människor jag känner. Emil och Anton har gjort mig sällskap hela dagen. Och utan dem tror jag nästan att jag hade blivit lite nervös.
Uppropet och samlingen i klassrummet gick så fort att jag inte ens hann gå vilse.

Men vilse hinner jag gå innan jag lärt mig vart jag ska egentligen.

Ikväll kommer min kära kusin Cilla hit och sover över. Kanske denna dag kan gå fort för en gångs skull. Jag kommer vara glad och bara se fram emot  imorgon. Först skolan sedan Hassela.

Jag ska försöka göra mig redo att säga adjö. Tufft.

Jag åkte tillbaka till Hassela på Fredagen. Hade förväntat mig allt utom en lugn kväll. Men det blir inte alltid som man förväntar sig. Men jag var glad bara över att få vara i Hassela och känna mig hemma och kunna le utan att vara falsk.
Det var som vanligt jobbigt att åka tillbaka till Forsa igen. Återigen den där klumpen i magen och känna gråten i halsen.
Jag kanske är överdrivet blödig.
Men det är faktiskt jobbigt.

Jag känner mig helt vilsen så fort jag lämnar det. Jag slarvar bort mig själv någonstans på vägen tillbaka.

På Lördagkväll kom Hassela till mig istället. Eller i alla fall kom de till Forsa. Det vankades fest. Jag träffade många nya människor, på både gott och ont. Jag bytte telefonnummer med två stycken varav en utav dem faktiskt hörde av sig idag. Jag kommer kanske inte vara så himla ensam här. Jag kanske kan lyckas skaffa mig några vänner här i alla fall.

Vi gick hem i regn och väl hemma var jag bara stolt över att jag inte gått vilse. Munnen gick som vanligt i ett på mig under hela vägen hem. Det tycktes lyckligtvis inte vara så himla jobbigt. Utan det uppskattades mest. Jag gillar mina vänner och att de står ut med mig. Speciellt vid sådana tillfällen.

Söndagar har aldrig varit någon favorit. Helst inte idag.
Det är inte bara kroppen som går mig emot idag.

En vecka kvar. Sedan börjar jag skolan.
Jag har dock börjat ångra mig över vart jag valde att gå...

Jävla skit.

Jag har varit glad, sovit gott och vaknat ännu gladare.
Det gör mig glad. Det får mig på bra humör.
Puss på det.

Men nu är jag hemma i Forsa igen. Kändes jobbigt så fort jag satte mig på bussen.

Nu är jag ensam igen.

...och det känns fortfarande inte bra. Eller jo, det känns bra att veta att jag ska till Hassela imorgon och kommer få sova hela nätter, dvs utan att vakna tre gånger varje timme. Jag kommer sova som bäst mellan Måndag och Onsdag.

Nu blev jag nästan på bra humör.
Nästan.

Min bror kom in och väckte mig klockan 09.00 imorse. Jag packade mina sista saker.
Jag slapp lyfta och bli trött. Jag fick en uppgift som innebar att jag skulle fotografera flytten. Inte så ledsen för det, tog jag över Mickes kamera.

Framme i Forsa. Fast besluten att hinna packa upp alla kartonger innan det blev kväll.
Nu sitter jag mätt och belåten efter byns pizza och är glad att mina kartonger är slut. Mindre glad över vart jag hamnat, när jag redan saknar det jag precis kom ifrån.

Just nu ångrar jag hur jag valde att spendera min sista vecka.. Fast det hade kanske inte påverkat det jag känner nu ändå. Men det hade varit skönt i alla fall.

Det diskuteras och planeras hej vilt om den kommande helgen. Själv är jag så lite insatt som det är möjligt.

Det går fort.

Jag vaknade sent idag, och på helt fel sida. Jag skrämde mig själv med att bli förbannad över ingenting alls. Och vara snäppet innan okontrollerbar. Jag vet inte vad det är som gjort att jag blivit så här, det är andra gången det händer. Jag vet bara att det gör mig rädd. Den känsla jag får i kroppen just det där tilfället, får mig att känna mig som en människa jag absolut inte vill vara. Jag är likt någon jag alltid varit rädd att bli som. Min största fasa, att bli som honom.

Nu är det ingen fara. Nu har jag den där kontrollen, den som han inte hade. Men kontrollen, så nära den där gränsen att tyna bort. Men sen då, om jag inte har det där som han inte heller hade..

Det gör mig rädd.