Spenderade hela mig helg i Hassela för första gången på så länge jag kan minnas. Det var trevligt. Båda dagarna slutade med en tripp till Sundsvall. Den ena senare än den andra. Ingen sovmorgon på hela helgen. Men det var så värt det i alla fall. Boda borg var hur trevligt som helst. Visste inte hur mycket jag hade saknat mina fina vänner.


Spenderade fredagen på gamla modo hos finaste Haldor. Ett undantag på Sundsvalls gator, ensam och i regnet.


Upp tidigt på lördagen för att med huvudvärk åka till Boda Borg. Mitt superteam. En mycket trevlig dag också den i vännernas tecken. Tur att vi inte är så himla dåliga förlorare.


Solen visade sig på vägen hem och Hans och Anton tog fram sina snygga solbrillor.

Så långt jag klarar att se täcks gatan av kullersten. Ett svagt sken av de gatulyktor som fortfarande fungerar. Som inte blivit trasigt precis som allt annat. Finns ingen i närheten. Det känns som att alla slutat andas. Precis som allt annat. Luften är kvav och den får mig att tvivla på andningen. Jag snubblar på en gammal flaska och ger ifrån mig ett ljud. Jag skäms, men det försvinner snabbt när jag kommer på att jag är ensam. Att ingen sett mig. En till gatulykta går sönder. Orörd. Bryr mig inte så mycket. Jag är van vid att saker går sönder. Att jag gör.

Jag ser fiktiva människor, inbillar mig att de är mina vänner. Blundar. Borta. Skrattar åt mig själv för hur enfaldig jag är. Hur jag alltid har varit.

Alvedonen har slutat verka. Min feber har med andra ord gjort sig påmind igen.
Det har varit sjukt mycket diskussioner angående det inte allt för överraskade resultatet i gårdagens val och jag har verkligen ingen aning om vart mitt intresse kommer ifrån. Men det är roligt. Så klart mindre roligt med resultatet, men politik slutar aldrig vara intressant för det. Jag antar att åsikter kommer fortsätta slängas och skrivas i några veckor till. Kul. Faktiskt. Även om vissa påstående gör mig mest matt. Men annars hade det väl förmodligen inte ens varit lite intressant.

Ikväll saknar jag mest uppskattningen. Apropå någonting helt annat. Ord som jag nästan var på väg att tro på. Snälla ord. Jag vill känna känslan att vara nära total avslappning igen. Så nära. Nu, så långt bort.

SD i riksdagen. Generaliserar kanske. Men ändock. Så skyller jag på fordonare. Första tanken blir så. Hur människor som inte vet ett skvatt om politik har hört något rykte om ett parti och ja, det röstar vi på. Oallmänbilade människor. De borde rösta blankt istället för att ett parti som detta ska sitta i riksdagen. Bara hur det såg ut i deras vallokal på valvakan igår kväll, hade jag inte vetat bättre hade jag trott att det var en hockeymatch vi kollade på. Hur lokalen fylldes med omogna människor och oallmänbildade idioter.

Det var min åsikt.

Jag avundas dem med rösträtt idag. Och stör mig på dem som inte utnyttjar det. När jag kommit underfund med att politik, faktiskt, är fruktansvärt roligt och framförallt intressant, råkar jag vara ett år för liten. Om fyra år så..

Jag får nöja mig med att se på valvakan. Det får fylla min kväll.

Det är höst på riktigt nu. Man känner det på kylan. Ser det snart på löven. Kala grenar. Jag tycker om hösten, uppskattar den. Kan se charmen i kyla och orangeröd omgivning. Det gjorde jag inte förut. Liksom mycket annat jag inte gjorde eller inte visste. Något som någon annan lärt mig. Det är fint med höst.

Låg där med huvudet på armen och visste aldrig när det skulle bli sista gången. Visste hur det bara skulle vara ett kaptiel till, ett helt nytt. Ett ensamt. Ett annorlunda. Då. Jag visste nog för mycket för att gå. Hur temperaturen aldrig blev perfekt. Hur kaffet bara smakar bra en gång av 15. Hur många filmer du kunde se efter att jag somnat tio minuter in på den första. Hur det, knäppt nog, var mysigt att borsta tänderna i duschen. Hur svartsjuka var lika med svaghet.

Sådant fick jag ta med mig. Sådant jag lärt mig uppskatta med hjälp av någon annan. Samt ett hål någonstans, men som jag ännu inte placerat eller filurat ut storleken på. Det är okej. Tiden har jag. Men rädslan över att nån dag inte vara lika stark, inte lyckas stå emot, som jag gjorde idag. Ett återfall. Ja, så kallar jag det. Den rädslan blev uppenbar idag. Jag skulle bli helt utelämnad. Öppen, sårad och skamsen.

Två långa år av saknad och sorg.

Innan jag kom på det hade jag bytt mobil och hittat gamla sms från dig. Dina underbart fina vänskapsförklaringar. En minut senare slog det mig att det faktiskt var idag. Precis idag, för två jävla år sedan.

Finaste Robin, jag saknar dig så sjukt mycket. Hoppas du haft det bra där uppe de här två åren.

Vaknar av mig själv. En timme och fyrtio minuter efter att klockan ringt. Den jag tydligen hade stängt av. Lite stressad när bussen går om fyrtio minuter och jag hade planerat att hinna tvätta håret och ha tid på mig att ha klädångest. Jag struntade i att tvätta håret trots att det skulle komma att finnas en möjlighet att mitt ansikte skulle finnas med i filmen som spelades in idag. -Äh, det spelar ingen roll. Jag kommer inte synas iaf.
Hade inte tid till klädångest, blev frustrerad och missade bussen. Ännu mer arg. Fick skjuts och det gick över.
Kom till filminspelning där jag skulle vara statist. Stod still tagning efter tagning. Trött i benen. Ont i ryggen. Ovärt.

Fick lunch och hade det mysigt med några vänner. Dags att ta plats igen. Jag fick stå. Igen. Någon på scen börjar vifta åt mitt håll och vinkar handen åt sitt håll. Fattar ingenting. Ska sätta byxorna på plats och råkar armbåga någon. Förlåt. Blir lite pirrig. Där står Claes Malmberg. Lottas jävla pappa. Nostalgin. Snackar lite och han visar sig vara rolig som bara den. Tagning. Tystnad. Kamera.

Happ. Där står jag, skitig i håret men räddad av solglasögonen. Kameran fokuserade mer åt vårat håll än någon annans. Men det gjorde inget. Det var en helt värd dag ändå. Sverrir, festival-Lukas fanns på plats han med. Jag var lika exalterad som jag var på Stadion den 12:e juni. Men det är okej.

Jag är trött på att ständigt ha ett psyke som går i vågor. Där kurvorna är så grova att det känns som att jag faller från en flygplan varje gång det dalar neråt. Jag vill vara stabil nu. Trodde att jag var där. Men hade så himla fel. Jag vill inte låta mina misstag, min sorg, gå ut genom vrede på de som är i närheten. Jag skäms. Men när jag ligger i den djupaste kurvan har jag ingen makt att påverka mitt beteende längre. Maktlös.

Jag är trött på att sådant som är viktigt tar stryk. Skolan. Hur jag inte orkar lyssna. Hur jag försöker men hur allt blir en enda smetig röra. Antingen flyter allt ihop eller så är det så långt ifrån varandra att jag inte når något utav det. Hur jag kämpar med att ge faán i att tänka så förbannat. Och hur jag misslyckas.

Jag är så trött.

Jag hade en bra helg med fina vänner även om jag drogs med ner då tanken på hur orättvist livet är. Hur människor bara försvinner. Och hur mycket jag ville krama om dom som var nära. Bara visa att jag bryr mig. Ett sms bara för att inte vara för på. När man inte vet vad dom orkar, uppskattar eller behöver. Bara veta att jag bryr mig. Att människor bryr sig. Alla.

Vila i frid.

Spenderar ännu en helg i Dellenbygden. Återkommer.