Jag läser det och ändrar omedvetet i:et i finns till ett a.

Ibland hatar jag verkligen internet. Människor med.

När jag orkar minnas vad jag gjort i helgen så blir det en bättre uppdatering. Nu är jag alldeles för besviken för att kunna tänka klart. Det gäller att inte förvänta sig så mycket.

Jag kan inte dela känslan som alla har om att det är skönt att vara ensam i ett stort hus. Jag känner mig om möjligt mer ensam än vad jag vanligen gör.

Huset är tomt. Jag är tom.

Det är något som så hårt fattas mig. Jag har lyckats lista ut vad det är, äntligen. Nu önskar jag det dock inte.

Jag stressade och det slutade med att bussen for förbi hållplatsen redan innan jag hunnit ut till vägen. Jag vänder och ler lite med ögonen för att få skjuts. Byter bil på stationen och färden ut mot hornslandet börjar. Något som heter något liknande, Lakbäck, var slutdestinationen. Efter några felkörningar och svordommar var vi där.
En trevlig kväll som gick i sommarens tecken. Vi bastade och doppade oss i havet. Därav min första gång att bada detta år. Det var kallt. Ovärt.

Men jag har lyckats träffa fyra tjejer som får mig att skratta sjukt mycket. Och skulle någon fråga hur länge vi känt varanda skulle dem tro att vi ljög då vi sa att vi träffades första gången för bara några veckor sedan.


Jag ville ha en gruppbild på brudarna.


Frida gick för att bevara den fina utsikten.

Kön sträckte sig längs hela gatan och över vägen så att den skapade kaos i trafiken. Poliserna gjorde sig påminda tack vare deras västar i starkaste neongul. Några var målade i ansiktet, andra så fulla att de förmodligen vaknade i fyllecell dagen efter, resten ivriga över vad som fanns bakom de höga stenmurarna.
Vi var där tidigt. Mycket tidigt. Hamnade längst fram och fick ont i kroppen av allt stående redan innan första förbandet entrat scenen.

http://www.youtube.com/watch?v=ufdIKvV4-NI

Eftersom jag inte fattar hur man lägger in Youtube-klippen direkt så får en länk duga.
Tog den första bästa videon jag kunde hitta på Youtube då kameran inte tycks vilja samarbeta.

Trots att mina ben knappt orkade bära mig längre hoppade jag med resten av publiken när Kiss kom in på scen. Helt klart den bästa konserten jag varit på. Nog för att det inte är så mycket att hänga i granen. Men det var coolt. Hur coolt som helst. Vi gick tillbaka till hotellet med värkande kroppen, ändock leenden som sträckte sig till öronen.

Nu sitter jag i bilen på väg till huvudstaden. Vi stannade nyss och åt lite mat i Uppsala, och nu lyssnar vi på Kiss och värmer upp tills ikväll. Hur grymt.

Nu har jag tagit sommarlov, med sönderbrända axlar, ansikte och ben. Vi arrangerade en mediadag idag, var ute på Ullsäter hela dagen och jag tror att vi lyckades ganska bra, att treorna är nöjda över deras sista mediadag.

Imorgon börjar morgonen med broders skolavslutning, sedan åker jag in till stan för att kolla på studenttåget och krama Cilla grattis. Sedan bär det iväg till Gävle till finaste Claes och Marielle där vi spenderar natten. Hur underbart.
På lördag åker vi mot Stockholm och checkar in på hotellet innan vi ställer oss och köar för insläpp på Stadion.

Det blir en grym början på sommarlovet trots sådant som oftast hindrar mig från att njuta.


(Bild snodd av Agnes) Jag invigde min nya kjol till bara ben idag. Röda ben. Check!

Jag pluggar. Försöker. Jag känner i hela kroppen hur dålig jag är. Helt sjukt.
Bryter ihop. Blir arg. Försöker igen.

Efter att ha gjort en redovisning på engelskan, gjort klart mallen på mediaproduktionen och nöjt mig över ett VG på den största kursen jag kommer ha under gymnasiet, åkte jag till Gävle helt impulsivt med några härliga människor. Klockan 17.15 satte jag mig på tåget hem igen, nöjd över att jag äntligen hittat min döskalle ring och glad över känslan att nästan ha träningsvärk i kinderna efter allt skratt. Människor som får mig att skratta är värd allt i världen.

Jag somnade när jag kom hem. Så här sitter jag, pigg och leds. Leds över att jag skulle plugga förut men får istället sätta mig med det nu. Kom dock nyss på att jag börjar tolv imorgon då jag är färdig med Engelskan. Det känns skönt.


Den är snygg även om den inte matchar mina Frankrike-ringar.

Helgen går mot sitt slut och ångesten infinner sig i vanlig ordning. Jag hade det rätt bra i helgen. Det vill säga tills mitt beroende av internet får det att knyta sig i magen och känna ett tvärt illamående.
Jag känner mig mest likgiltig. Vänjer mig. Kastar svordomar runt om i mitt huvud och tror att det hjälper. Det gör det inte. Jag har blivit kastad och vet inte vad som hjälper mig just nu. Har jag någonsin det?



Aldrig kommer jag lära mig lita på en människa igen. Tack.

Tiden springer iväg och dagarna går förbi mig. Jag hinner inte hålla tempot och jag kommer aldrig ikapp.

Det är åtta dagar kvar innan jag välkomnar sommarlovet som egentligen infinner sig allt för tidigt. Kan jag tycka nu. Här sitter jag på skolan och slutade för över en timme sedan och känner ånger över min katastrofala prestanda som jag under vårterminen haft. Jag skäms över det jag inte visat. Hur jag sitter här i sista minuten och tror att jag ska kunna bli nöjd sedan när betygen dimper ner i min brevlåda. Jag har nog aldrig haft sådan ånger över en dålig prestation.

Det är dags att börja ändra på saker och ting nu. Bättre sent än aldrig.