När vi var på semester i vår sommarstuga i Lennsjö och åkte till Hassela för att handla, kunde jag aldrig i världen tro att det var där jag skulle hamna en dag.
När jag tog ledigt sista timmen på fredagar för att åka till Hudiksvall och jag i vanlig ordning lade märke till Forsa folkhögskola, kunde jag inte ens tänka tanken att jag, fem-sex år senare skulle hamna 100 meter därifrån.
Jag såg inte längre än näsan räckte, jag trodde att jag föralltid skulle vara bosatt i Friggesund. På skolvägen 13 med vår tjocka katt som hängde inne på konsum och som alla visste var våran.

Idag är jag glad för allt min mor gjorde och är helt ärligt imponerad över att hon klarade av mig trots mina utbrott. "En dag kommer du att tacka mig." minns jag att mamma sagt vid flera olika tillfällen och jag minns också att hon snabbt därefter blev avbruten av något idiotiskt jag sade. Eller så smällde jag igen dörren och satte mig och surade över hur grymt livet kunde vara. Jag kan inte ens tänka mig vilket helvete jag satte min mor i. Men långsamt och säkert försöker jag bevisa för henne nu hur tacksam jag är över allt hon har gjort.

Hade hon inte tagit med mig till Hassela hade jag förmodligen aldrig träffat Fia, som idag är min bästa vän. Och jag hade aldrig träffat de människor som fått mig att bli den jag är idag. Jag hade nog inte varit med om det jag varit med om idag, jag hade nog varit samma gamla Angelica om det inte vore för det. 

Jag minns hur jag reagerade när hon berättade att jag skulle få ett syskon. Det kändes som att allt skulle gå under. En dag senare rymde jag hemifrån. Fyra dagar senare var jag hemma igen och surare än aldrig förr. 
Idag kunde jag inte vara gladare över min lillasyster, den finaste ungen i världen. 

Jag har fått så många chanser att jag tappat räkningen. Hon har haft ett grymt tålamod med mig. Jag beundrar henne för hur stark hon orkar vara jämt.
Jag är glad över exakt allt hon gjort, dock var det synd att det skulle ske när jag var en trotsig tonåring. Jag var ingen lätt börda.  

Gråten i halsen är borta och jag känner mig redo att göra vad som helst. Typ.
Två arbeten, Muse nya skiva och några låtar av Brandi Carlile senare och jag är tillbaka. Nu är jag klar och redo för lov. Jag känner mig som världens bästa, just nu. Jag är klar med det jag skulle och det firar jag med en tjejkväll hos Sara. Förhoppningsvis.

Det kryper i kroppen efter dig.

Jag vill bara gråta.

Helt utan motivation till allt som kallas skola. Trots en bra kväll, natt och morgon så känner jag mig inte särskilt ambitiös alls. Jag försöker tänka i andra banor men det slutar hela tiden med att jag hamnar på samma plats igen.
Den engagerade jag kommer nog tillbaka imorgon. Förhoppningsvis.

Jag har två måste-göra-arbeten kvar innan ett mycket uppskattat höstlov och det känns mindre roligt när jag inte har någon motivation till att göra det över huvudtaget.

Jag har tur som har någon som trots detta kan göra mig glad.

Jag vaknade imorse och var som vanligt på mitt morgonhumör. Alltså sur för att jag inte får sova längre, när det är det näst bästa jag vet. Men när jag har ett oläst meddelande på telefon så blir jag glad. Två ord, sött dock, och jag var redan på bättre humör.
Det är sådant som gör mig lite gladare.

Jag hade det bra i helgen. Fotbollen gick ju inte så bra dock. Grabbarna blev lite frustrerad där ett tag. Mig spelade det ingen större roll för. Man ska inte förvänta sig så mycket. Annars hade jag det mysigt, som vanligt. Och glad över att jag har det som jag har det. Faktiskt.

Som avslut på helgen lyckades jag missa Fia, då vi stod på varsin sida av kiosken i väntan på våra bussar. Vilket vi upptäckte när bussarna redan anlänt och hon lyckades få syn på mig genom rutan. Men det var trots det ett bra avslut på helgen då jag fick prata med henne i alla fall. När det inte längre, konstigt nog, sker att vi pratar så ofta så kändes det skönt när hon ringde och lät mig berätta sådant som en bästa vän ska veta. Och vise versa. Det börjar bli jobbigt att vara så långt ifrån en bästa vän. Den enda dessutom.

Jag känner mig splittrad. Inte ens nära att vara en hel människa.
Jag vet inte ens varför.

Jag har städat. Bytt sängkläder osv osv. Det är ett tecken på att något inte står rätt till och att jag är mer ledsen än glad. Eller arg. Sur. Sårad. Jag vet inte.

Det enda jag vet är att jag ogillar det. Väldigt mycket.

Att finna sin yngre syster på Facebook och inse att hon blivit så stor att hon till och med har Facebook. Det får mig att känna ångest, att jag inte träffat varken henne eller hennes yngre broder på så många år. Inte ens ett telefonsamtal. Dem är inte längre bort än en ynklig bussresa. Jag får dåligt samvete. Dem har växt ifrån mig. Båda två.
Jag sitter och pratar med henne över Facebook nu. Hon berättar att hon går i sjuan. Jag minns henne knappt som en lågstadietjej. Lekis kanske? Min bror går i fyran. Honom minns jag som en jobbig dagiskille som alltid bet mig.

Undra hur dem ser ut.

Jag har gjort mycket i helgen.
Spenderat sex timmar på akutmottagningen, träffat min bror samt moster med familj, jobbat och serverat drinkar till glada, snälla och till viss del jobbiga människor, fått rödlök under nageln, slagit ett nytt personligt rekord, skrattat och firat mannen i huset.

"Det är två snygga servitörer här, snygga rövar har dem båda två också".
Så det gjorde nog inte så mycket att jag inte kunde bära tallrikarna på rätt sätt.

Jag är nöjd över min helg, dock lite besviken över att min sprutskräck hindrade mig från att ta blodprov och på det viset kunna utesluta problem med hjärtat. Men det löste sig ju i alla fall. Tack och lov.
Jag har mått grymt, haft roligt, tjänat pengar och spenderat tid med min fina kusin.

Att skriva ett prov, och efteråt känna att "det här gick bra" är något som sällan händer mig. Jag har nyss skrivit prov och jag känner att jag var hur duktig som helst och att det gick bra. Mycket bra dessutom.
Det måste ha varit för att jag gick igenom allt igår, fick njuta av kvällen och sällskapet och framför allt var jag glad när jag somnade. Och jag vaknade där jag alltid vaknar glad.
Trots stressen kände jag för att vissla på bussen.

Jag är pigg. Men sov dock inte så många timmar. Jag lever nog på glädjen idag.