Jag mår bra av att vara i skolan. Trött. Men glad. Jag känner mig intresserad och framförallt sugen. På att anstränga mig. Idag fastnade jag och Agnes i studion när vi skulle knäppa ett kort för vår supercoola idé.


Detta var ju dock inte vår supercoola idé.

Om lite mer än en timme ska jag gå på bio med några hasselavänner. Sover efter det kvar i stan och det blir nog lika mysigt som bion.

Idag är jag glad. Ciao!

Men jag skrattar från hjärtat lite nu. Det är så sköööönt!

Första riktiga skoldagen började idag. Och den började bra. Vi startade dagen klockan åtta med att ha vår första textlektion. Nu är det vi som gör skoltidningen och det känns helt suveränt. Detta kommer bli ett bra år. Jag känner det på mig.
Jag tog en powernap när jag kom hem. Vaknade av att mamma kom in med mitt lönebesked som kommit med posten. Det känns helt suveränt. Det med. På lördag ger jag ett utav mina två begär fria händer att göra vad det vill.

Imorgon efter en förhoppningsvis bra skoldag är jag tvungen att städa så att jag inte skrämmer iväg Niklas som kommer på besök. Han måste ju våga sig hit igen han med.

Ligger fortfarande i sängen. Har varit vaken i flera timmar men bara rest mig för att fylla på flaskan med vatten. Jag dricker inte. Men bara för att. Jag fastnade i slutet på min bok i natt och kunde inte förmå mig att sluta läsa. Så jag var för trött för att gå till Maln och leka med resten av media idag.
Började på en ny bok istället. Nu har jag läst halva. Helt okej.

Imorgon börjar skolan på riktigt då lektionerna drar igång. Det har jag längtat efter. Allt förutom en almanacka har införskaffats och den handlar jag nog imorgon.

Jag ringde och grattade min bror på 20års dagen nyss. Han är sjukt fin ibland. Vi åker till Norge om två veckor och två dagar. Sover kvar över helgen. Det ser jag fram emot. Jag behöver komma bort, från både människor och begär.

Markus bild.

Jag blev taggad i en bild för några dagar sedan. Från Frankrike. Den fick mig att tänka på hur underbart jag hade det där. Hur fint det var. Hur jag skrattade från hjärtat, varenda dag och flera timmar om dagen. På vilken underbar vän jag träffade, Anna. Framför allt hur mycket jag längtar tillbaka. Den finaste plats jag någonsin varit på. Den mest fantastiska.

Jag bara ska åka tillbaka nästa år. Och året efter det.

Jag är trött på att ha så jävla ont. Så jag skrattar åt er allihopa istället och tror att det ska bli bättre då. Men när jag inte orkar skratta längre kommer allt som en spya över mig. Apropå det, jag vill kasta en ordspya på någon. Den finns där inne och väntar på att få komma ut. Men för att visa mig bättre försöker jag låta bli. Det är svårt. Någon är faktiskt värd den. Minst sagt.
Jag förstår inte hur vissa människor har mage att behandla andra på ett sådant sätt. Förstöra en annan människa helt otroligt, och vara medveten om det. Så idiotiskt.

Imorgon tänkte jag fixa så att jag skrattar och menar det. Med min nyfunna vän.

Jag är mest idiotisk som försökte tro så bra om människor. Som faktiskt trodde att människor var ärlig, mogen och hade lite jävla stake. Det var dumt av mig. Jag är naiv. Det vet jag. Eller nej, jag var naiv. Aldrig igen.

Fina Erik fyllde de 20 i lördags. Tältet var uppsatt och människor glada. Trevliga med. Jag blev inte sist med att gå och lägga mig. Ovanligt. Efter en mysig morgon gick jag för att städa. Vi kom inte så långt. Det blev istället sommarens härligaste söndag, som också fortsatte vara härlig ända till klockan slagit halv sex måndag morgon.
Idag har jag träningsvärk i magen. Jag skrattade nog för ett år framöver i helgen. Fian kan vara den finaste människan i världen.

Jag kan så lätt förstå önskan om att få slippa hata nu. Helt realistiskt. Jag trodde för ett tag att jag kommit att må lite bättre över det nu. Jag trodde fel. Ett brustet jävla hjärta. Och en obehaglig känsla om att jag faktiskt är ensam om det. Trots att det inte var jag som tog initiativet om kontakt sista gången. Ett ständigt illamående, som gör sig påmind på det allra värsta sätt. Jag är trött på detta.
Att det för två veckor sedan var någon som sade fina saker till mig och bara låg brevid när jag sov, känns inte riktigt. Nej, jag varken var eller är värd det en sekund. Precis som någon annan inte heller är.

Men människor är idioter. Varenda en och det på riktigt.

Det har blivit som en rutin. En dålig rutin som jag inte kan förmå mig själv att bryta. Trots ångesten som inte tar så lång tid på sig att smyga fram under helgens slut. Jag har tappat mig själv lite. Inget allvarligt men jag blir arg på mig själv för hur det är. På någon annan lite med.

Jag satt barnvakt åt min syster i fredags. Blev uppe alldeles för länge men orkade ändå åka på jobbet klockan nio dagen efter. Jag och Rickard fick stängning och sedan åkte jag lite senare än beräknat till skogen, stugan och vännerna. Kvällen flög förbi. På ett sätt eller ett annat. Jag vaknade på söndagen och gladdes åt att människor inte var på golfhumör. Det var tur att jag slapp jobba.

Jag blir aldrig riktigt hel igen.

Ja. Det var dumt av mig att tro att det skulle vara annorlunda. Dumt att inbilla mig att verkligheten var annorlunda än vad den var. Ja, sitta här och låta en annan människa behandla mig så här. Jag har sagt det till mig själv, folk har sagt det till mig, eller skrivit det om mig. Jag trodde att jag lärt mig efter den tredje gången. Nu är det ungefär sjätte. Det är svårt att vara stark. Att stänga ute allt man känner och stå emot. Helst när någon annan säger att den känner detsamma.

Man är så naiv. Man känner att man inte räcker till. Trots att man vissa gånger räckt och även blivit över. Får inte riktigt ihop det.

En tid jag bara trodde skulle bli ett kapitel, avslutades efter några fler. Trodde jag. Nu är det en helskriven bok och det är dags för en ny. På riktigt. En bok utan mitt hjärta i någon annans händer. Där jag ska hålla det hårt och ta nytta utav det jag lärt mig. Vad det nu kan vara. Jag hoppas att se det snart.