Jobbat fredag-lördag och känt mig nöjd när jag åkt därifrån. Har timmarna efter druckit lite öl och umgåtts med fina människor. Söndag morgon gick vi i soluppgången på väg hem. Landade i sängen strax efter att klockan slagit 07. Sov nästan hela dagen innan jag var tvungen att bege mig hem för packning och tvättning inför idag.

Nu känns det nästan lite långt att vara borta en vecka.


Jag och världens bästa sambo invigde det nya vinglaset. Lovade mödrarna att bara dricka ett glas vin. Vi höll det.

Spenderade fredagen med att leta reda på mina studenter i folkmassan i Borgaparken. Spred lite rosor runt om mig och åkte sedan hemåt innan studentmiddag. Åt god mat, grattade Agnes en gång till, drack vin och öl och njöt av vädret trots myggor och knott. Kvällen fortföljde med fest i lillbyn med massor av trevliga människor och nattbad och den avslutades med att somna på en soffa och vakna med nackspärr. Helt klart värt det.
Dagen efter sprang jag barnbent, skrattade och badade igen. På natten jobbade jag på balen samtidigt som jag kollade på alla fina klänningar. Kom hem till Delsbo och vandrade en bit i den varmaste natten hittills. Vaknade sent och trodde att jag skulle svettas bort innan vi tog en promenad till badet för att sedan bli besvikna över den kalla vinden.

Idag har jag firat mig syster som fyller tre år. Prinsesskalas och spyfärdig efter all tårta.

Vaken alldeles för länge om nätterna. Så där länge att huvudet börjar dunka så hårt att det är en kamp att koncentrera sig bara på att sova. Så där länge att ögonen börja göra för ont för att lyckas hålla dom stängda. Så där länge att kroppen inte vet om den sovit ett dygn eller varit vaken. Så där.
Om det handlar om att springa runt på gatorna i bara ben och klänningen du inte hunnit byta om från, och frysa tills du glömmer bort att det är kallt. Om det handlar om att ha legat ensam i sängen och stirrat blint upp i taket och trott att du varit någon helt annanstans, men förstå att det bara är ett enda vitt tak när du sippar efter andan efter att du glömt bort att andas för en stund. Att se dig omkring men inte komma på var någonstans du är. Det enda du kan se är en suddig omgivning som tycks trycka dig längre och längre ner, som om alla fyra väggar dras åt ditt håll samtidigt. Som om rummet helt plötsligt krymper och blir otillräckligt för bara dig. Bara dig. För litet.

Så där att det skulle kännas större om du delade det med någon annan.

Vanor man har haft så himla länge men som sedan försvunnit. För länge sedan. Helt plötsligt kliar det i fingrarna och det känns tomt och konstigt utan dem. Trots att det gått så länge att man hunnit vant sig vara utan. Så vänder det. Helt plötsligt. Som att alltid ha varit rädd för mörker, men en dag går du ensam i mörkaste natten utan att känna ett endaste dugg. Som att tycka om en maträtt oändligt mycket, men en dag helt plötsligt avsky den. Ungefär så.

Att aldrig lära sig av sina misstag. Att upprepade gånger öppna inkorgen trots avsändaren som väcker oro. Som alltid har gjort. Att aldrig lära sig. Att inte ta den sista bussen så att du ensam måste vandra hemåt och vara rädd över något som kan hända, men förmodligen inte gör det. Att vara ensam hemma och se fiktiva saker. Saker som inte alls är verklighet men som ändå skrämmer skiten ur dig. Larvigt. Men så svårt att lära sig. Ibland.

Att inte våga. Trots ångesten som allt oftare kryper in i själen och knyter händerna om ditt samvete, som spottar på ditt förnuft. Så lär du dig aldrig att våga. Våga säga ifrån när någon stryper dig, när du innerst inne sparkar för glatta livet för att komma loss ur greppet. När du blir fälld av människorna i din närhet, när de inte ser att de gör det, när du förtvivlat kravlar på backen och kämpar för att komma på fötter igen. Men de fortsätter hela tiden sätta krokben, och du fortsätter bli sparkad på dom gånger du inte hinner resa dig upp.

Våga ge livet en käftsmäll.

Helgen som varit började redan i onsdags med ett besök på Böcksen. De två senare dagarna spenderade jag i solen med grabbarna, den ena på gokartbanan och pizzerians terass, den andra på pizzerians terass och på en gräsplätt och vid vollybollplanen. Jag hann bränna mig på ena axeln, göra illa mig utan att komma ihåg hur, bli kallad fula saker. Men allt så himla värt det när jag sovit gott, skrattat för ett år, premiärspelat vollyboll och kramats. Det var fina dagar även om minnet sviker på nattsidan. Idag är jag glad trots att de två senaste dagarna varit lite sega och jag inte tvättat håret på fem dagar. Imorgon blir också en fin dag. Eller idag.


Förmys med Pems innan Bockarna.

Sommardags-häng på Blåsåsen.
Helt klart en mer än duglig start på sommaren.