Jag hoppade in i duschen och trodde för ett ögonblick att jag glömt underkläderna på.
Men så var inte fallet. Jag har visst bara blivit lite solbränd.. Det räckte tydligen inte med de där sex gångerna jag smorde in kroppen i solskyddsfaktor. Att jag aldrig lär mig, mitt röda hår och jag..

Nu ska jag ta på mig något mjukt och åka ner på kiosken för att äta lite glass.
Sedan väntar vollyboll på kollektivet.

Det är hundra människor i samma rum, men ändå är det bara en utav dem man vill vara nära. Bara en speciell man vill prata med. De andra spelar liksom inte lika stor roll. Bara en utav dem man tänker på, man bryr sig inte ens om att skratta åt den som har gjort något så roligt att till och med Leif GW från efterlyst skulle röra lite på ansiktet.

Och så säger ni att det är lätt att gå vidare?
Att det är "bara att göra det".
Det är bara att ta det där steget, det där lilla...
Det är ett stort steg som jag inte är redo att ta än. Eller, som jag inte vill ta än.

Vad fan.

Vi började hos Malin. Vi gjorde kransar och hade det trevligt. Vi vandrade sedan bort till Lasse där det var skapligt med folk. Där vi sjöng och skrattade. Mer med varandra än åt varandra. Det var trevligt. Tog en promenad till Germund där vi skulle hämta Joes gitarr. Den var upptagen, så vi fick vänta.

Jag hann bli besviken. Och mer övertygad.. trodde jag ja. Jag är alldeles för svag och jag gjorde det jag nog inte borde gjort. Jag bryr mig för mycket om andra. Jag bryr mig för lite om mig själv.

Nåja, vi gick där emellan ett par gånger. Jag hade det trevligt trots att jag önskade mig vara på det andra stället när jag var på det ena.

Netan var snäll och hade öppet mellan 00-03 för att vi skulle få äta. Så de flesta vandrade dit lagomt tills hon öppnade. Fullt med folk och alla var fulla och glada. Nästan i alla fall.
Men nog var det min bästa midsommar allt. Jag är glad att jag stannade kvar hemma.

Jag blev inte mycket klokare efter denna dag, heller.

Eller blev jag?
Det återstår att se antar jag. Hur jag väljer att göra, det som är bäst för mig eller det som är bäst för mig? Jag vet ju inte vad som är bäst för mig. Eller, det är väl klart att jag vet det. Frågan är ju den om jag verkligen vill veta det.
Jag förtränger det där med vad som är bäst.

Eller är det verkligen bäst? Det där.

Jag vill så gärna. Jag önskar. Jag hoppas alldeles för mycket. Jag tror för gott om människor.
Jag lurar mig själv. Av min egen vilja, det är vad som är värst. Att jag vill lura mig själv.

Jag låtsas att jag mår bra. Eller jag kanske mår bra, jag vet inte.

Jag vet inte ett jävla dugg. Det gör mig irriterad. Irriterad på mig själv. Jävla jag att vara.

Vädret svek oss lite i helgen, men vi hade inte mindre roligt för det.
Min Fredag spenderade jag i Hassela. En helt okej kväll.
Lördagen började med att jag sov över, två timmar. Tur att jag har så tålmodiga vänner som klarar av att vänta utan några sura miner. Efter att jag donat klart så for vi iväg till Sundsvall, eller Sättne...nånting för att vara lite mer precis. Åkte hem någon gång under eftermiddagen för att sedan åka till Ljusdal. Efter många timmar stående på preem, letande efter ny chaufför så fann vi äntligen en frivillig. Vi kom några kilometer innan även denne chaufför insåg att han inte ville köra vår bil. Vi vände och bytte bil. Väl i Ljusdal hade vi hur trevligt som helst, hur kul som helst. Nog hände det sådant vi helst vill slippa, men det är bara att ta.

Jag fick se min bästa vän så ledsen som jag inte sett henne på åratal. Besviken, rädd och upprörd. Och jag hatade det. Jag trodde att jag skulle lyckas med att ändra min inställning, men aldrig. Nu är jag så säker på att jag aldrig kommer acceptera. Aldrig förlåta. Jag älskar henne för mycket för att låtsas som ingenting.

Då var det gjort, nu är det över. Och det känns så otroligt bra. Bättre än väntat.
Och jag klarade mitt solo utan att skratta,gråta, svimma, eller vad fan, jag gjorde det. Jag bangade inte ur. Det gick inte alls som jag hoppats, det gick uselt, men jag gjorde det i alla fall och det är jag stolt över.
Efter vi sjunigt våra sånger klart, och prästen hållt sitt, som vanligt, tråkiga tal, och efter att vi fått våra betyg så begav vi oss upp till skolan för att fika med niorna. Jag grät tre gånger. Men inte på grund av att jag lämnar Bergsjö skola, utan det var första gången för att jag läste mammas fina ord som hon skrivit på ett vykort, min fina underbara mamma. Andra gången grät jag för att Emma höll ett fruktansvärt fint tal, och blev rörd över att rektorn faktiskt också grät. Tredje gången var när vi gick rundan förbi lärarna och gav de alla en kram, då min bildlärare, min favorit, grät. Jag såg henne gråta och började gråta själv. Jag hatar att se vuxna gråta. Varför vet jag inte, det är bara jobbigt.

Kören gjorde ett bra jobb. Alla solister gjorde ett riktigt bra jobb. Att bara våga gå upp och sjunga inför flera hundra människor är grymt gjort. Vi var duktiga (jag var duktig för att jag vågade stå där själv, ni var Duktiga).. Cred till oss.

Imorgon smäller det. Jag minns inte sist jag var så här nervös. Det är för sent för att dra sig ur också. Så istället får jag stå där och göra bort mig..
Just nu sitter jag och sjunger lite. Eller mycket. Ju mer jag sjunger, desto mer nervös blir jag.
Det är tur att jag flyttar, så jag slipper träffa de människor jag kommer göra bort mig inför. Haha.

Jag ser blå himmel utanför fönstret. Det kan inte passa bättre. Förhoppningsvis håller det i sig hela helgen så mina planer inte går helt till spillo. Eller våra. Mina friggebor och jag. Jag ser fram emot imorgon, och resten av helgen. Eller imorgon från och med klockan elva ungefär.
Efter min avslutning blir det en tur till Hudiksvall, handla lite, kolla på när mina vänner tar studenten, och sedan hem för att fira sommarlovets början med mina kära vänner.

Jag får gratulera till studenten, Sara. Och alla de andra. Det blir för många att skriva upp.

Med snabba steg börjar det närma sig sitt slut. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Skratta för att jag slipper se de människor som bara gör mig illa, och för att jag lämnar den plats som jag avskyr. Gråta för att jag splittras med de människor jag älskar, beundrar och behöver. Splittras från de människor som varit med och spridit ljus i min tillvaro. Gråta för att vi hamnar så långt bort från varandra.

Jag kommer sakna att inte få se Fias glada leende varenda morgon.
Jag kommer sakna Sandras sätt att förstå mig.
Jag kommer sakna Emelies sätt att alltid få mig att le.

Nu ska jag gå vidare, ta allt som gjort mig gott med mig och lämna det dåliga kvar.
Jag ska lägga ner all min energi på att lyckas. Lyckas med livet. Lyckas med allt. Jag tänker inte låta något eller någon stå i min väg. Sakta och säkert kommer jag göra framsteg. Med mig själv.