Jag var för första gången på månader i Hassela över en helg. Det var skönt och jag hade roligt. Träffade mina fina vänner och kramade Rickard välkommen hem efter cirka nio månader i Tyskland. Sjukt hur jag saknat honom.
Jag fick också kramas med världens finaste vän, Fian. Skrattandes på Bergsjös skitiga gator gjorde att det nästan kändes som förr. Du är underbar!
Jag hann förresten också se den hittills hemskaste film jag någonsin sett. Haldor och jag hade en typisk vi-kväll i fredags. Skräckfilm. Ja. Puss på honom.

Jag lämnade dock helgen med dåligt samvete över att jag inte pluggat något. Trots det har motivation inte återfunnit sig ännu. Det kommer, hoppas jag. Det är inte så länge kvar nu.

Två konversationer. Jag slits mellan två sidor. Jag skiftar oavbrutet mellan sämre tankar och bra. Tårarna ändrar sekundvis förklaring. Ena sekunden för hålet jag känner, andra sekunden för glädjen över att någon förklarar att jag faktiskt är bra.

Jag borde egentligen plugga. Min energi ikväll går dock, frivilligt eller inte, till något helt annat. Så är det ibland. På senare tid har det var mer ofta än sällan.

Det häftigaste och mysigaste under vistelsen i Taizé var helt klart gudstjänsterna. Så mäktigt att man måste vara där för att förstå. Jag fick för fem minuter sedan reda på att låtarna man sjunger i kyrkan finns på Spotify. Hur grymt? Jag ryser och längtar tillbaka. Kvällen jag stannade kvar efter att gudstjänsten var slut var nog det häftigaste jag varit med om. Mäktigt. Som sagt.

Taizé – Bless The Lord

Det återstår en lektion utav skoldagen och längtan till ikväll börjar infinna sig. Jag har skakat av mig nervositetkänslan efter nationella provet. Det kommer bli en helg som går i skolans tecken. Ikväll har vi planerat, och med planerat så menar jag skapat en facebook grupp, en klassfest. Det kommer nog bli trevligt.
Imorgon ska jag, förutom att städa, och två klasskamrater samlas hemma hos mig för att plugga. Det är visst inte bara jag som börjar känna ångesten. Så vi ska sparka varandra i baken.

Nu ska jag göra klart min affisch, som kommer bli hur cool som helst.

Ha en bra helg vetja.

Luften har tagits ur mina lungor, gång på gång. Min kropp har skakat och andetagen har blivit tyngre än vad jag egentligen orkat. Det svartnar för mina ögon och helt plötsligt ligger jag på golvet. Stirrar blint med mina ögon och börjar sakta känna smärtan på den övre delen av mina händer. Det gör ont att böja mina fingrar.

Jag kippar efter andan och efter ett tag är jag tillbaka.

Det drar till sig i min mage. Jag fryser trots att värmen förmodligen är minst 23 grader. Jag lutar huvudet tillbaka och önskar att jag hade större makt över mitt eget välbehag. Att jag kunde förmå mig själv att bara radera. Blockera. Mina händer skakar och jag kan inte koncentrera mig på var det är jag ska trycka.

Det går över. Blockerad. Det är dags nu. Det måste vara på riktigt den här gången.

Jag har varit på de mest fantastiska gudstjänsterna någonsin. Träffat människor som får mig att skratta. Diskat åt flera tusen människor och fått ont i ryggen. Levt enkelt och gillat det. Besökt två närliggande städer och blivit fascinerad över hur vackert det är. Skrattat tills min mage och mina kinder inte orkat mer. Varit utomlands för första gången i mitt liv. Åkt färja för första gången i mitt liv. Börjat fundera på hur bra jag egentligen har det. Drömt obehagliga drömmar men som så fort jag vaknat blev ett minne blott. Jag har haft det så himla bra och jag vill så gärna tillbaka.


Ett lunchstopp under resan dit. Jag posade i mina glasögon som jag en dag senare skulle komma att trampa sönder.


Under lunchstoppet.


Anna, en utav de människor jag lärde känna under resan. Vem kunde ana att jag skulle hitta någon som är så likt mig. Crazy.


Jag och Bea gömde oss mellan två hus och fotade lite.


Området vid våra baracker.


Vi smög iväg för en liten promenad den enda dagen med fint väder.


Vi vandrade ut till skogen och kom till Silent Garden. Sjukt vackert.


Vi satte oss och njöt på bron över det smutsiga vattnet.


Knäppte lite bilder för vår plan att bara ha bilder från då det var sol.


Vi skulle sjunga innan vi serverade maten.


En liten gängbild innan det var dags att träffa munken Matthew.


Matkön var gigantisk. Detta var dock innan alla tyskar anlände, så större blev den.


Off we go.


Vi knäppte en gruppbild innan det var dags att sätta sig på bussen hemåt igen.


Emma skulle minsann ha kort på hur duktig hon var för att visa hennes mor.


De som helt klart gjorde resan till det extra.

Bilderna ger inte Taizé rättvisa. Det är så mycket vackrare än vad man ser på bild. Obeskrivligt.

Jag är hemma från Frankrike. Oskadd. Det har varit en bra vecka trots vädret som verkar ha varit bättre hemma. Men en hel vecka nästan helt utan kommunikation med verkligheten gjorde mig gott. Att jag inte kunde styra över vad jag skulle drömma och inte var dock sämre. But what to do. Jag lärde mig nästan att styra bort vissa tankar under vaken tid. Framsteg. Trist bara att det inte fungerar lika bra hemma. Här.
Jag hann till och med börja längta hem. Jag minns inte sist jag kände så.

Nu önskar jag dock att jag var kvar i Frankrike.

Av över tusen bilder kommer garanterat några upp här inom kort.

Det är så mycket nu att jag hamnat så långt efter. Men jag ska fixa det. Under tiden försöker jag undvika vissa tankegångar under dagarna. Jag får ta tag i dem på kvällen istället. När allt slit är över.

Jag har saker att se fram emot nu. På fredag åker jag till Frankrike och kommer på köpet få se två andra länder. Det kommer bli härligt att se och leva något annat i nästan tio dagar. Den 12:e juni befinner jag mig i Stockholm och studsar till Kiss. Imorgon är biljetterna här.

Jag vill bara komma vidare till nästa steg.

Jag kan vara ett riktigt as ibland. Jag vet det. Jag kan bete mig väldigt underligt ibland. Jag kan säga dumma saker som jag egentligen inte menar ibland. Jag vet det. Men jag är inte ensam om det.
Jag kan ångra så mycket jag gjort, sagt och undrat över. Jag kan vilja säga en annan sak än vad jag gör, göra något annat än vad jag gjort, men när jag är i psykisk obalans blir det aldrig som jag tänkt det. Mitt psyke tar över min kropp och det är inte längre jag som väljer vad jag ska säga.

Det är jobbigt de flesta gånger. Men jag vill faktiskt att du ska vara lycklig, även om det inte är med mig som jag hade hoppats. Jag vill att du ska göra det som får dig att må bra, och vara med den som gör dig glad. Jag vill det. På riktigt. Men det är svårt för mig att visa när jag åkt denna berg och dal-bana av känslor så himla länge. Och när åkturen äntligen är över, stannar min vagn på fel ställe.

Jag önskar att du, trots att jag oftast visar motsatsen, förstod det.

Jag vill ingen ont. Jag vill inte tycka illa om någon som inte förtjänar det.

Och egentligen så gör jag inte det heller.