Solen värmer så där lagom och vinden kyler alldeles behagligt. Fräknarna är redan alldeles för många, så där många att de går ihop och nästan ger en jämn yta. Efter middag ute på pizzerians terrass har mitt bröst fått första röda färgen för i år. Så där på gränsen innan att göra ont men ändå framkalla lite färg. Mina riktiga vänner har jag aldrig stått så nära som nu, samtidigt har jag heller aldrig träffat och lärt känna så många nya människor, inte sedan jag flyttade för första gången. Inte heller slutat känna människor.

Hoppas att allt fortgår som tidigare, som nu. Som att köpa en ny snussort för att den vanliga är slut. Men ändå känna sig helt tillfreds.

Nu är den kommen och jag har inte riktigt kommit ur min förkylning ännu. Men jag trotsar den och spenderar helgen med de finaste vännerna i världen.

Så inspirerad jag är nu för tiden..

Mörkret blir påtagligt trots att solen inte gått ner ännu. Som att läsa samma rad i en bra bok men ändå inte förstå meningen. Som att lyssna på ett intressant samtal men ändå vara någon helt annanstans. Som att se en vacker film men inte kunna tolka någonting i den.

Att lära känna nya människor kan vara bland det bästa jag vet. Att upptäcka brister och fina egenskaper. Att sedan inleda en vänskap. Vissa för livet. Vissa inte längre än till första missförståndet eller tjafset. De som inte räcker längre än så har aldrig varit något från början och kommer heller aldrig bli. Det enda positiva ur dem är de nya egenskaperna man lär sig kan finnas hos andra människor. Och ibland kanske även hos sig själv. Att lära sig att vara på vakt för att slippa genomlida kommande hemskheter. Kanske för att nästa gång analysera eller ta vara på någonting bättre än just den gången.

Det har hänt mer i mitt liv de senaste veckorna än vad som framstått här. Och så kommer det att förbli ett tag framöver. Tills jag känner lust och säkerhet.

Nu går jag och den så kallade sambon till sängs.