Jag var på en föreläsning på skolan under förmiddagen. Den handlade om rädsla och mod. De hade skrivit upp "favoritspöken" och bad oss välja ett som vi känner att vi kan relatera till. Mellan sju olika spöken kom jag att välja duglighetsspöket. Det känns mindre bra. Vi blev ombedd att fundera kring det vi valt och jag kom fram till att jag är rädd att inte duga. Jag är rädd att inte göra tillräckligt bra ifrån mig på skolan, att inte vara tillräckligt duktig hemma, att inte vara en tillräckligt bra vän. Att inte duga för någon som jag tycker så mycket om.
Jag kom helt enkelt fram till att jag inte alls är säker. Jag kanske duger. Kanske inte.

Jag ska ju så klart vara nöjd över mig själv och vara precis som jag är, jag ska inte ändra mig för att någon påstår att jag inte duger. Ingen har påstått något, men jag har börjat funderat på om jag verkligen duger.

Det var ju fjantigt.

För första gången i mitt liv vaknar jag av att jag gråter för en dröm som verkat alldeles för sann. Var den?

Jag är nu alltså medveten om att jag kommer bryta ihop totalt när det sker på riktigt.

Jag sov till och med så gott inatt att jag åkte in till skolan så att jag var där två timmar innan vi började. Jag lämnade nyss in min artikel till Kjell. Nu är det endast en timme kvar innan jag har min första lektion för idag, dags att sätta fart med nästa arbete med andra ord.

Ikväll vankas det släktmys. Jag åker till Delsbo först, för att sedan slå följe med Cilla upp till Holmberg och där mysa med vår kusin. Som så många gånger förut. Jag hoppas kunna dela sådant som vi alltid delade förut. Mina fina kusiner.

Ett prov, ett betyg och en redovisning, jag försöker lära mig att vara nöjd över väl godkänt. Jag är dålig på sådant.
Tisdagar är långa dagar och jag är oftast trött redan efter första lektionen. Men jag har lyckats hålla mig vaken hela dagen och nu återstår bara en lektion. Det känns skönt.

Min bror klarade körkortet idag. Jag kunde inte vara mer stolt över honom, när jag trodde att tredje gången gillt gällde även honom. Men som tur var gjorde det inte det. Det känns skönt.

Jag fick träffa min bästa vän igår. Det var första gången på jag vet inte hur länge. Jag fick kramas, så nu kommer jag ihåg hur det känns ett tag till. Jag betraktade henne noga så att jag inte glömmer bort hur hon ser ut. Min fina vän. Som det är nu så är jag glad bara jag får träffa henne en stund. När vi går om varandra hela tiden och har båda två planer oftast långt ifrån varandra. Nu lever jag på den där kramen i några veckor till. Det känns skönt.

Till och med söndagen (om jag bortser från de tre timmar jag satt på en buss) var bra. Jag var nöjd över lördagen, att den blev så bra som den blev. Och jag somnade med ett leende på läpparna även på söndag. Veckan har gått så fort att jag knappt hunnit med. Jag har sovit hemma en natt sedan förra torsdagen, gratulerat Hanna till körkortet, firat cillas 18 årsdag och också hunnit träffa i princip hela släkten. Det har till och med varit en bra vecka. Några nätter av värme och det gör min vecka.

Jag har fortfarande lite svårt att förstå att det kan kännas mer, att jag kan känna mer. Jag trodde att jag nått den där punkten, för länge sedan.
Tydligen inte.

Igår skrev jag äntligen mitt mediaprov. Nu har jag det överstökat och jag tror att jag kan lämna det nöjd över reslutatet. Efter att ha skrivit provet tog jag mig ner på stan för jakt efter accessoarer som skulle komma att passa min outfit på lördagens bravader. Efter en timme och några hundralappar senare har jag en fulländad outfit och jag kommer se strålande ut i mina sidenhandskar och diademet dekorerat med rosor och fjädrar.

Den 11 november och det innebär födelsedagar så att det nästan visslar om det. En 18års dag, och det firar vi med filmstjärnetema på lördag.

Johan skulle fylla sina 20 igår. Jag ägnade en extra tanke till honom. Kim var självfallet delaktig i det jag föreställde mig vara Johans födelsedag där uppe. Jag har inte slutat sakna er.

Det får duga så länge. Nu har jag tappat koncentrationen.

Nu är jag glad. Om några timmar kommer jag vara gladast.

Jag har tvingat mig själv att gå vidare, att ignorera hur ont det egentligen gör. Efter en så kort tid gjorde jag en helvändning och gick från att må sämre än aldrig förr, till att konstant ha ett leende på läpparna. Jag hann aldrig sörja färdigt och hela tiden kommer det tillbaka som en spark i magen. Hur mycket mer jag egentligen behöver sörja. Men jag har inte energi så att det räcker till det, med. Jag har lärt mig att kontrollera detta, att låta bli att påverkas och bli ledsen. Men vissa dagar brister det och samtidigt brister precis allting annat. Jag tror att det aldrig ska bli bättre. Men efter några gånger så lär jag mig att det alltid blir bra igen. Någon gång. Men just för stunden, när allting brister, orkar jag inte med något. Allt känns åt helvete och jag tror det värsta om allt. Det är jobbigt, att tro det värsta om allt, och alla. Det gör mig mer ledsen att jag hela tiden förväntar mig att få höra något hemskt, att få höra något som får mig att brya ihop om möjligt mer.
Ibland varar det en timme. Ibland flera dagar. Men det går över. Det går alltid över.
Allt går alltid över. Tids nog. Bra eller dåligt.

Ibland kan jag känna att jag är lyckligast i världen.

När jag i flera timmar känt att irritationen stått mig upp till huvudet, känner jag mig på ett konstigt sätt lite harmonisk.
Jag sitter i en mörk datasal på skolan och har försvunnit i musikens värld lite grand. Det börjar skymma ute och jag gillar att det är på väg att bli vinter. Jag uppskattar de mörka eftermiddagarna som har börjat tagit sin plats.
Jag är rädd för mörker men jag älskar att se det. Konstigt.

Snart ska jag åka hem och njuta av hur bra jag har det. Sedan ska jag förbereda mig inför två prov kommande vecka.

Det ändras så fort. Humöret.