En helg i Hassela och jag försöker inbilla mig själv att jag fått min dos så att jag klarar mig åtminstone några dagar. Men sanningen är den att jag imorgon kommer längta lika mycket som jag gjorde i Fredags innan jag åkte dit.
Jag har som vanligt haft det mysigt och som alltid kunna le utan att vara falsk. Jag har tyckt att allt varit underbart, och känt att jag inte behöver något annat. Att jag klarar mig utan allt förutom det där jag hade just då. Låter jag bli att tänka på allt som hänt innan, allt som är på väg att hända, och bara lever för stunden, så känner jag mig gladare än någonsin. Nästan lycklig. Häftig känsla. Synd att den försvinner så fort.
Sak samma var det väl.. Idag kikade ett fint väder förbi. Vi åkte och badade. Eller, jag kollade på och insåg att jag var glad över att jag lämnade handduken hemma efter att jag sett de andras miner när de blev ett med vattnet. Efter att de svalkat sig blev vi bjuden på god lingonpaj på Café Kraft. Det var sista dagen de hade öppet för i sommar och det var första gången jag var där och fikade.
Jag mådde gott, sedan gick bussen mot Forsa, ännu en gång.

Jag räknar bort de där sakerna och händelserna som gjort mig mindre glad. Det är liksom ingen idé att haka upp sig på sådant. Det finns inte tid till att haka upp sig på saker och vara fast besluten att inte glömma det. Nej. Istället ignorerar jag dem och tar vara på den korta tiden och ser till att vara glad och naturligtvis må bra. Bättre.

Så länge som det går, är jag villig att låta det gå.