Jag åkte tillbaka till Hassela på Fredagen. Hade förväntat mig allt utom en lugn kväll. Men det blir inte alltid som man förväntar sig. Men jag var glad bara över att få vara i Hassela och känna mig hemma och kunna le utan att vara falsk.
Det var som vanligt jobbigt att åka tillbaka till Forsa igen. Återigen den där klumpen i magen och känna gråten i halsen.
Jag kanske är överdrivet blödig.
Men det är faktiskt jobbigt.

Jag känner mig helt vilsen så fort jag lämnar det. Jag slarvar bort mig själv någonstans på vägen tillbaka.

På Lördagkväll kom Hassela till mig istället. Eller i alla fall kom de till Forsa. Det vankades fest. Jag träffade många nya människor, på både gott och ont. Jag bytte telefonnummer med två stycken varav en utav dem faktiskt hörde av sig idag. Jag kommer kanske inte vara så himla ensam här. Jag kanske kan lyckas skaffa mig några vänner här i alla fall.

Vi gick hem i regn och väl hemma var jag bara stolt över att jag inte gått vilse. Munnen gick som vanligt i ett på mig under hela vägen hem. Det tycktes lyckligtvis inte vara så himla jobbigt. Utan det uppskattades mest. Jag gillar mina vänner och att de står ut med mig. Speciellt vid sådana tillfällen.

Söndagar har aldrig varit någon favorit. Helst inte idag.
Det är inte bara kroppen som går mig emot idag.