Jag hörde vibrationen i mobilen, greppade den fort och läste sedan att vännen fått sin gravsten idag.
Med ett ljus i ena handen och mobilen i den andra gick jag med myrsteg dit.
Mina besök blir allt mer sällan, och allt mer känsliga. Jag nästan fasar över dem, just för att jag inte vet hur jag kommer reagera. Om jag kommer bryta ihop helt. Eller bara lite grand. Hur jag kommer må, då, och efteråt. Men ändå vill jag vara där helst hela tiden.






Stenen var vacker. Det var fint med hans egna handstil på den. Det fick mig att komma ihåg hur lång tid det tog för honom att skriva. Han ville alltid att det skulle se fint ut. Det fick aldrig vara slarvigt skrivet. Min söta lilla hjärtevän.

Nästa vecka är det din 18-årsdag. Om precis sju dagar.
Som du längtade till den dagen.
Om tio dagar har det gått tio månader. Det är sjukt. Ofattbart.
Jag hoppas att du har det bra käraste. Jag saknar dig.