Det är hundra människor i samma rum, men ändå är det bara en utav dem man vill vara nära. Bara en speciell man vill prata med. De andra spelar liksom inte lika stor roll. Bara en utav dem man tänker på, man bryr sig inte ens om att skratta åt den som har gjort något så roligt att till och med Leif GW från efterlyst skulle röra lite på ansiktet.

Och så säger ni att det är lätt att gå vidare?
Att det är "bara att göra det".
Det är bara att ta det där steget, det där lilla...
Det är ett stort steg som jag inte är redo att ta än. Eller, som jag inte vill ta än.

Vad fan.