Då var det gjort, nu är det över. Och det känns så otroligt bra. Bättre än väntat.
Och jag klarade mitt solo utan att skratta,gråta, svimma, eller vad fan, jag gjorde det. Jag bangade inte ur. Det gick inte alls som jag hoppats, det gick uselt, men jag gjorde det i alla fall och det är jag stolt över.
Efter vi sjunigt våra sånger klart, och prästen hållt sitt, som vanligt, tråkiga tal, och efter att vi fått våra betyg så begav vi oss upp till skolan för att fika med niorna. Jag grät tre gånger. Men inte på grund av att jag lämnar Bergsjö skola, utan det var första gången för att jag läste mammas fina ord som hon skrivit på ett vykort, min fina underbara mamma. Andra gången grät jag för att Emma höll ett fruktansvärt fint tal, och blev rörd över att rektorn faktiskt också grät. Tredje gången var när vi gick rundan förbi lärarna och gav de alla en kram, då min bildlärare, min favorit, grät. Jag såg henne gråta och började gråta själv. Jag hatar att se vuxna gråta. Varför vet jag inte, det är bara jobbigt.

Kören gjorde ett bra jobb. Alla solister gjorde ett riktigt bra jobb. Att bara våga gå upp och sjunga inför flera hundra människor är grymt gjort. Vi var duktiga (jag var duktig för att jag vågade stå där själv, ni var Duktiga).. Cred till oss.