Med snabba steg börjar det närma sig sitt slut. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Skratta för att jag slipper se de människor som bara gör mig illa, och för att jag lämnar den plats som jag avskyr. Gråta för att jag splittras med de människor jag älskar, beundrar och behöver. Splittras från de människor som varit med och spridit ljus i min tillvaro. Gråta för att vi hamnar så långt bort från varandra.

Jag kommer sakna att inte få se Fias glada leende varenda morgon.
Jag kommer sakna Sandras sätt att förstå mig.
Jag kommer sakna Emelies sätt att alltid få mig att le.

Nu ska jag gå vidare, ta allt som gjort mig gott med mig och lämna det dåliga kvar.
Jag ska lägga ner all min energi på att lyckas. Lyckas med livet. Lyckas med allt. Jag tänker inte låta något eller någon stå i min väg. Sakta och säkert kommer jag göra framsteg. Med mig själv.