Jag hade det bra i helgen. Jag kom hem oskadd.
Åtminstone fysiskt..

Jag börjar mot min vilja inse hur du egentligen är.
Att du inte alls har förändrats. Som jag faktiskt trodde att du gjort.
Du gör mig besviken trots att jag inte förväntar mig något av dig.
Jag börjar ledsna på att ständigt bli besviken. Jag börjar tappa hoppet.
Oavsett om jag väljer att bryta min kontakt med dig så kommer det alltid att finnas ett band som för oss samman.
Det är väl bra. Kanske. Kluven.
Jag vill så gärna ha dig kvar i mitt liv, nära mig, men jag är rädd att det blir svårt.
Jag vill inte gå och vara beredd på att få höra något nytt. Och återigen bli så himla besviken. Och rädd.
Jag är hela tiden beredd på att det nästa gång är jag..

Men jag älskar dig.