Tre år sedan.
Jag blev tvungen att göra något jag då absolut inte ville göra.
Jag var tvungen att lämna människor jag alltid ville vara nära.

Jag trodde att det var det värsta som någonsin kunde hända mig.
Jag var fast besluten att inte släppa in någon ny i mitt liv, att inte försöka för huvudtaget.
Jag gav det alltså inte en enda chans. Jag ville inte ens försöka få det att fungera.

Efter två år så insåg jag att det var lika bra att försöka.
Och det gjorde jag.
Nu älskar jag detta. Nu finns det ingen bättre plats i hela världen.
Ingen plats jag älskar så som denna.
Jag lärde känna nya människor.
Jag har träffat vänner för livet här.

Till hösten börjar jag gymnasiet.
Och det har alltid varit sagt att jag ska flytta till en egen lägenhet.
Skönt att bo själv, såklart.
Men samtidigt så skönt att kunna åka hem om helgerna. Slappna av.
Och hem för mig är Hassela. Det är hit jag vill komma de helger jag vill slappna av.

Nu blir det inte så.
För inte så länge sedan började jag se Hassela som hemma.
Nu blir det inte hemma. Jag flyttar till en lägenhet i Hudiksvall.
Min familj flyttar till ett nytt hus. I Forsa. Alltså inte hemma.
Så nu när jag vill åka till familjen om helgerna så är det inte i Hassela.
Det känns jobbigt.
Nu ska jag lämna ännu en plats som känns som hemma.
Den bästa platsen på hela jorden.
Typ så känns det. Konstigt nog.
Varken jag eller någon annan kunde väl tro att jag av alla människor skulle bli ledsen över att behöva lämna Hassela.

Men jag är glad för mammas skull. Och familjens. Det är jag.