Jag har tvingat mig själv att gå vidare, att ignorera hur ont det egentligen gör. Efter en så kort tid gjorde jag en helvändning och gick från att må sämre än aldrig förr, till att konstant ha ett leende på läpparna. Jag hann aldrig sörja färdigt och hela tiden kommer det tillbaka som en spark i magen. Hur mycket mer jag egentligen behöver sörja. Men jag har inte energi så att det räcker till det, med. Jag har lärt mig att kontrollera detta, att låta bli att påverkas och bli ledsen. Men vissa dagar brister det och samtidigt brister precis allting annat. Jag tror att det aldrig ska bli bättre. Men efter några gånger så lär jag mig att det alltid blir bra igen. Någon gång. Men just för stunden, när allting brister, orkar jag inte med något. Allt känns åt helvete och jag tror det värsta om allt. Det är jobbigt, att tro det värsta om allt, och alla. Det gör mig mer ledsen att jag hela tiden förväntar mig att få höra något hemskt, att få höra något som får mig att brya ihop om möjligt mer.
Ibland varar det en timme. Ibland flera dagar. Men det går över. Det går alltid över.
Allt går alltid över. Tids nog. Bra eller dåligt.

Ibland kan jag känna att jag är lyckligast i världen.