Jag är trött på att ha så jävla ont. Så jag skrattar åt er allihopa istället och tror att det ska bli bättre då. Men när jag inte orkar skratta längre kommer allt som en spya över mig. Apropå det, jag vill kasta en ordspya på någon. Den finns där inne och väntar på att få komma ut. Men för att visa mig bättre försöker jag låta bli. Det är svårt. Någon är faktiskt värd den. Minst sagt.
Jag förstår inte hur vissa människor har mage att behandla andra på ett sådant sätt. Förstöra en annan människa helt otroligt, och vara medveten om det. Så idiotiskt.

Imorgon tänkte jag fixa så att jag skrattar och menar det. Med min nyfunna vän.

Jag är mest idiotisk som försökte tro så bra om människor. Som faktiskt trodde att människor var ärlig, mogen och hade lite jävla stake. Det var dumt av mig. Jag är naiv. Det vet jag. Eller nej, jag var naiv. Aldrig igen.