Fina Erik fyllde de 20 i lördags. Tältet var uppsatt och människor glada. Trevliga med. Jag blev inte sist med att gå och lägga mig. Ovanligt. Efter en mysig morgon gick jag för att städa. Vi kom inte så långt. Det blev istället sommarens härligaste söndag, som också fortsatte vara härlig ända till klockan slagit halv sex måndag morgon.
Idag har jag träningsvärk i magen. Jag skrattade nog för ett år framöver i helgen. Fian kan vara den finaste människan i världen.

Jag kan så lätt förstå önskan om att få slippa hata nu. Helt realistiskt. Jag trodde för ett tag att jag kommit att må lite bättre över det nu. Jag trodde fel. Ett brustet jävla hjärta. Och en obehaglig känsla om att jag faktiskt är ensam om det. Trots att det inte var jag som tog initiativet om kontakt sista gången. Ett ständigt illamående, som gör sig påmind på det allra värsta sätt. Jag är trött på detta.
Att det för två veckor sedan var någon som sade fina saker till mig och bara låg brevid när jag sov, känns inte riktigt. Nej, jag varken var eller är värd det en sekund. Precis som någon annan inte heller är.

Men människor är idioter. Varenda en och det på riktigt.