Hur gör man när något som så himla länge varit en så stor del av ens liv, helt plötsligt inte är det?
Jag vet liksom inte hur jag ska bete mig, vad jag ska säga eller hur jag ska agera. Ska jag ens göra det?
Det känns tre gånger så tufft när jag inte ens blir en liten del längre. När jag inte får vara den del jag vill. När jag inte får vara den del jag tror att jag, utan bekymmer, skulle klara av att vara.

När jag helt enkelt inte har en aning om något.

Jag vet att det var mitt val. Jag vet att det var mitt beslut. Jag vet att det är på grund av mig jag ens ställer mig själv alla dessa frågor. Men är inte dessa frågor bättre än dem jag ställde mig innan? Frågorna av avund, frågorna av sorg.

Jag måste försonas med tanken på att jag inte är en del av ditt liv längre. Men att inte ens vara en liten del, det gör ont. Jag vet att det är på grund av mig alltihopa. Men det är, hur jävla omöjligt det känns att förstå, bäst så här.

Jag ville så gärna.