När jag låter känslan i magen avgöra och fatta det beslut som jag inte vågat ta.
När känslan i magen sedan säger mig att jag fattat fel beslut.
Och när känslan i magen säger mig att jag är dum i huvudet. Inte bara den.

Det värsta av allt är att jag, tydligen, är den som kommer undan lindrigast.
Då känner jag ånger. Jag känner skam och, uppenbarligen, saknad.

Tomhet och saknad eller kärlek? Vadå, jag trodde de hörde ihop?

Helt sjukt.