Spenderade större delen av gårdagen tillsammans med min bror. Det kändes skönt att få tid på tu man hand, även om det bara pågick i bilen på väg till pappa i Bollnäs och tillbaka. Jag har saknat min bror så fruktansvärt mycket. Åtminstone att få vara med honom ensam ett tag. Han är fin, min oftast underbara bror.

Apropå bröder, för några veckor sedan när jag satt på bussen på väg hem från skolan såg jag mina småsyskons storasyster. Jag hörde hennes kompis ropa: "Kom och sätt dig här med oss, ta med dig lillebrorsan också." Mitt hjärta stannade för stunden då jag varken sett eller pratat med honom på över fem år. Jag visste inte hur jag skulle reagera över att se honom. Han vände sig om och våra blickar möttes, återigen stannade mitt hjärta till, jag vände sedan huvudet snabbt och kollade ut genom fönstret resten av resan..
Jag känner en skam som är omöjlig att förklara. Jag känner mig som en dålig människa. De är av samma kött och blod som mig, och avståndet mellan oss är inte längre än 3 mil, trots det har jag inte ens tänkt tanken att kanske åka och hälsa på. Eller jag har tänkt på det ibland, men ibland är det inte alls tanken som räknas. Jag lär ju inte känna mina syskon bara för att jag tänker att jag vill.
Hur kan människor sammanhållna av blodsband inte ha någon kontakt över huvudtaget? Det skrämmer mig över att jag, som är tillräckligt gammal för att göra något utav saken, inte ens vågar göra något åt det.

Jag kanske ska avge ett föresenat nyårslöfte? Ja. Tamigtusan att jag ska göra det. Någon gång, på något vis detta år ska jag ta mig mod att åtminstone ringa mina syskon. Det är det minsta jag kan göra när jag så gärna vill ha dem i mitt liv.