Efter ett samtal från världens absolut finaste vän skyndade jag mig in i duschen. Kollade bussar och tåg. Packade, sedan var jag på väg.

Trots att det sker, allt för, sällan att vi ses så känns ändå allt som vanligt när vi väl gör det. Vi vet var vi har varandra och vi är beredda på att prata och lyssna. Jag vet helt ärligt ingen finare människa än min käraste Fian. Jag är lyckligt lottad. På riktigt. Alla borde ha en vän underbar som henne.
Vi tog en promenad ner mot statiol för att kolla läget på campingen. Det var lugnt och lite folk. Gick mot Statiol och fick syn på Freja och Celiné. Sprang och kramades med dem. Längesedan och det var mysigt att träffa dem. Vi hann smida lite planer om en Stockholmsresa i slutet av sommaren. Min Fian, och dem.