Jag jobbade mig igenom din 19:e födelsedag. Men det hindrade mig inte från att tänka på hur den hade firats om du fortfarande fanns kvar. Vart jag hade varit, vad du hade gjort. Jag försöker inbilla mig själv att sorgen över dig har lagt sig, att den nästan inte finns kvar. Men jag ljuger för mig själv. Jag har inte sörjt färdigt ännu. Inte på långa vägar. Men det är okej, jag skrattar till och med ibland när jag tänker på dig. Det är ett mäktigt agerande. Att kunna skratta trots något så sorgligt. Jag har lätt för att se ditt ansikte framför mig, jag behöver bara tänka på dig. Ditt ansikte gör mig glad. Våra minnen gör mig glad. Precis som du gjorde. Jag kan till och med le då jag tänker på våra bråk som uppkom mer ofta än sällan. Som syskon. Det var mysigt. Vi blev ovänner bara för att sedan kramas sams igen.

96 veckor, 670 dagar. 60 dagar från två år.

Jag saknar dig, Robin.



Jag minns kvällen då jag tog det här kortet. Vi satt vid köksbordet och gjorde egna töjningar av deg. Jag lyckades bättre än dig och du försökte dölja att du blev avundsjuk. Men du var inte så duktig på det. Vi kollade på världens sämsta film, fast vi skrattade ändå. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, skrattade åt saker vi gjort. Tillsammans och inte. Vi pratade om kärleken och det syndes i dina ögon att du hade din. Du fes åt mitt håll och skrattade åt det efteråt. Det gjorde jag med även om jag låtsades bli sur. Du var fin. Är.