En kilometer kvar. Kylan gjorde sig påmind redan innan asfalten tog plats. Fingrarna börjar domna bort och solen börjar gå upp. Det gör inget. Hemligheten väger över och ett leende uppenbarar sig trots de tidiga timmarna. Öppnar dörren försiktigt och smyger till sängen. Vaknar morgonen därpå och känner sig lyckligt lottad.

Känner en orättvisa i att upptäcka det så sent.

Vaknar tidigt av att solen lyser rakt på sängen genom fönstret. Irriterad över glömskheten. Att inte dra ner rullgardinen var dumt. Täcket som sitter fastklistrat på kroppen bevisar det. Stiger upp för att gå igenom dagen på samma sätt som dagen därpå. Pendlande mellan sängen och kylskåpet. Mellan att sova och vara ofrivilligt vaken. Svettas och frysa. Vaken några timmar på sena kvällen för att sedan somna, vakna, svettas och somna om igen. Inte riktigt lika lyckligt lottad.

Det går över. Både gott och ont, går över.