Såg i torsdags fram emot en helg som skulle gå i arbetets tecken. Ändrade mig på fredag och tog en promenad till jobbet på lördag morgon, bara för den friska luften. Stressen på jobbet gjorde, tack och lov, att jag glömde bort mitt fysiska skick ibland. Lördag kväll blev nog trevlig den med. Jag var glad över det dåliga vädret på söndagen så att min närvaro på jobbet inte var nödvändig.

Idag jobbade jag första dagen på mitt tredje jobb. Det gick bra. Och i jämnförelse med de andra två så är detta jobbet lugnet själv. Jag behöver definitivt inte oroa mig för stressen och alla fel jag kan göra de här tre veckorna jag ska jobba där. Det är lycka.

Jag har tappat räkningen på alla de gånger jag trott att jag lyckats bestiga det där berget täckt av sten och tagit mig över på andra sidan.
Fredag kväll och jag njuter av det jag inbillar mig vara det goda med mina vänner, mitt höga skratt övergår på en sekund till ett illamående över vad jag är påväg att se. Jag öppnade det med en lättnad av vad som fanns innuti. Det som inte hade kommit ännu men som jag befarat komma inom kort, rann helt ut i sanden och jag var glad över att slippa det. Men skammen över att jag lyckats lura mig själv, igen, var oundviklig och jag blev så liten för mig själv.