Jag kan inte läsa av ögonen när jag inte vågar möta din blick.

Jag kan inte dela känslan som alla har om att det är skönt att vara ensam i ett stort hus. Jag känner mig om möjligt mer ensam än vad jag vanligen gör.

Huset är tomt. Jag är tom.

Det är något som så hårt fattas mig. Jag har lyckats lista ut vad det är, äntligen. Nu önskar jag det dock inte.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0